DAGBOK FRÅN LITAUENRESA MED VÄNNER EMELLAN OKTOBER 2006
Med på resan var:
Sigge Andersson, chaufför från Vikingstad
Monica Karlsson, Boxholm, ordförande i Vänner emellan (Ve)
Karin Knutsson, Boxholm, kassör i Ve,
Siv Kjällqvist, Mjölby, medlem i Ve
Karin Hector, Boxholm, medlem i Ve
Elsa Gustavsson, Boxholm, medlem i Ve
Marita Forsman, Kisa, medlem i Ve och egen företagare
Ann-Britt Henrysson, Kisa, medlem i Ve, arbetar hos Marita
Anders Bergin, Linköping, medlem i Ve, lärare på Vadstenagymnasiet
Birger Ander, lärare i Åsbo skola
Carl-Johan Olsson, elev i Åsbo skola
Karin Andersson, Väderstad
Birgitta Andersson, Ödeshög
I egen bil åkte: Clara Gager, student från Skänninge och hennes pappa Sören Gager
Onsdagen den 11 oktober – nu åker vi!
Vi samlas på Postgatan utanför Vänner emellans dåvarande lokal. Vi skulle åka kl 10.00 men blev något försenade på grund av problem med bussen. Bussen, som är en gammal postbuss med 13 sittplatser, ägs av Hjärta till Hjärta i Linköping. Den körs av Sigge Andersson från Vikingstad. Sigge arbetar för Hjärta till Hjärta och han har kört hjälpsändningar till många olika länder. Sigge har anlitats av Vänner emellan flera gånger för att köra hjälpsändningar. Denne man, med stort eget hjärta och stor erfarenhet av hjälpbehoven i öststatsländerna, anlände något försenad med en reparerad buss och så kunde vi fara iväg. Bussen har 13 sittplatser och ett lastutrymme på 43 kbm. Detta fylldes snabbt av vana händer. Varje kartong var prydligt märkt med innehåll och mottagare. Jag har länge varit imponerad av Vänner emellans verksamhet och från det att bussen packades skulle jag bara bli mer och mer imponerad.
Lunchen intogs i Växjö och efter ytterligare en stunds bussresa serverades kaffe med hembakt bröd vid Kungastenen i Karlshamn. Färjan avgick kl 18.00 och båtresan tog ca 14 timmar. Jag hade varit lite orolig för båtresan, men allt gick mycket bra. God mat, trevligt umgänge och lugnt hav gjorde min första långresa till sjöss till en behaglig upplevelse. Ombord på båten träffade vi två trevliga herrar från Oslo. De arbetade för Lions och var på väg med en hjälpsändning till Vitryssland och hade en hel del intressant att berätta. Vänner emellans medlemmar var inte sena att knyta kontakter.
Torsdag den 12 oktober – incheckning, biblioteksbesök och lite till
Klockan nio på torsdagsmorgonen anlände vi till hamnen i Klaipeda där vi blev varmt mottagna av vår tolk Ausra Mendele. Hon har kommit att bli mycket nära vän med många medlemmar i föreningen och hon har också arbetat för Boxholmsföretaget NetCliq i deras dotterbolag i Litauen.
Så startade vår färd med buss i ett höstvackert Litauen. Landskapet påminner om Skåne och naturen är mycket vacker. Det finns många förfallna, grå och trista hus och gårdar längs vägen och jag får nu se med egna ögon att detta är ett land med stora problem och mycket fattigdom. Ausra är en fantastisk guide. Hon berättade kunnigt och med stor kärlek om sitt land och dess svårigheter. Hennes svenska är i stort sett helt perfekt och vi har möjlighet att ställa alla frågor vi kommer på. Ett av de stora problemen för Litauen är att välutbildade och unga människor nu lämnar landet för att arbeta i andra länder inom EU. Regeringen i Litauen gör ingenting åt detta och det märks att Ausra är upprörd över det.
Strax utanför Plunge ligger skolan som Åsbo skola har ett utbyte med så här lämnar vi av Birger och Calle innan vi åker för att checka in på hotell Angelas i Plunge. Efter en snabb lunch gav sig hela gänget, förutom Marita, iväg till Plunges bibliotek. Marita skulle träffa ”sina” leverantörer. Nu har också Vanda Bendoriene, som är ordförande i Vänner emellans mottagarorganisation, anslutit sig till gruppen. Vanda är en fantastisk kvinna som har stor betydelse för hjälparbetet i Plunge. Vanda är tillsammans med oss hela tiden i Plunge. Vi byter också buss nu. Det är en blyg och trevlig ung chaufför som kör den något skrangliga bussen som är en ”vanlig” bättre begagnad stads- eller landsvägsbuss som tidigare rullat någonstans i Sverige och som skänkts till Litauen.
Biblioteket ligger mitt inne i Plunge i två gamla, vackra men mycket slitna byggnader. Det stora huset som förutom bibliotek också inrymmer arbetsrum, datasal, magasin med mera är byggt 1936. Det lilla huset som används till barnbibliotek är byggt 1910. Vi blir mottagna med en generositet och värme som nästan gör mig generad. I bibliotekets mest representativa rum är ett vackert kaffebord dukat med flaggor och blommor till vår ära. Den kvinnliga direktören för biblioteket pratar fort och länge. Ausra är fantastisk som hänger med. Med på mottagningen är också chefen för investeringsavdelningen och vice chefen för utbildningsnämnden Man uttrycker sin glädje över att vänortsavtalet skrivits och vill gärna ha samarbete inom kultursektorn. Att svenska bibliotek ligger långt fram är väl känt. Jag får en bok om Plunge i present som symbol för att samarbetet ska bli starkt i framtiden.
I Litauen är titeln direktör mycket vanlig. Så förutom direktören för biblioteket finns det också en vice direktör och en privatsekretare. Efter en lång, lång utläggning av biblioteksdirektören börjar mina vänner se ganska trötta ut och för att hinna med dagens program bryter de upp. Jag och Ausra stannar kvar för att jag ska få möjlighet att se hela biblioteket och ställa frågor om verksamheten. De vill också ställa frågor om vår biblioteksverksamhet.
När resten av gänget har åkt hämtar direktören en flaska champagne. Då förstår jag hur stort det är för dem att få besök från vänorten i Sverige. Själva verksamheten är inte helt olik den vi har i Sverige, ändå känns mycket så annorlunda. Lokalerna är kalla, arbetsutrymmena mycket små, böckerna är få och slitna, men det är gott om personal. Förutom huvudbiblioteket i Plunge finns det även mindre enheter på landsbygden. I hela Litauen finns det 60 bibliotek. Litauens regering är positiv till bibliotekens utveckling och ett nytt biblioteksprogram godkändes 2002. En intensiv process har påbörjats och under de närmaste åren kommer mycket att hända tror man. Man hoppas också att Kulturministeriet ska höja anslaget till böcker för det behövs verkligen. Direktören är hela tiden den som talar mest men de andra försöker då och då skjuta in en fråga eller berätta något. En fotograf följer oss mest hela tiden och tar bilder. Jag känner mig ganska besvärad av det. Mina intryck från biblioteksbesöket är blandade. Mycket känns torftigt och fattigt men samtidigt finns det en otrolig ambition och vilja att förbättra verksamheten. Det pågår ett intensivt arbete för att bygga ett nytt bibliotek i ett närliggande kulturhus. Biblioteket har en fin sida på Internet och publika datorer finns. 1998 fick biblioteket sina första två datorer och nu finns 33 datorer i hela nätverket. Dessa är köpta genom olika projekt. Det är gratis att låna datorer på biblioteket. 2002 bildades ett center för information och utbildning. En viktig uppgift är att hjälpa vuxna till utbildning. Biblioteket ordnar också intressanta evenemang, utställningar och möten för kommuninvånarna.
Väl fungerande bibliotek för ung och gammal är en otroligt viktig faktor för Litauens framtida uppbyggnad, tänker jag. Samtidigt känner jag hur otroligt glad och tacksam jag är för min egen arbetsplats.
Under mitt långa och intressanta besök på Plunges bibliotek har de andra besökt olika linnefabriker. Vänner emellan har flera kontakter med fabriker och de vackra linnevarorna säljer bra i Boxholm. Det är intäkterna av försäljningen som bekostar hjälpsändningarna. Jag hinner också med att följa med gruppen för att besöka ett par mindre fabriker innan det är dags för middag på hotellet.
Fredag den 13 oktober – skolor och ungdomshus
Hotellet vi bor på är inte så stort men trevligt och fräscht och personalen är måna om oss. Omgivningarna är förbryllande. En del hus är helt fallfärdiga, med både tak och väggar som ser ut att ha rasat in, men det tycks ändå bo folk där. På en gård nära hotellet springer en stor hund och skäller och skrämmer oss varje gång vi går förbi. Gatan utanför hotellet är ganska trafikerad och på andra sidan är det några gröna plättar och där går det kor och betar. Kor som betar kan man få se lite varsomhelst t.o.m. mitt inne i staden. Jag funderar över var folk gör av sina kor när det blir kallt. En bit ifrån hotellet ligger ett ganska stort varuhus. Där finns det mesta att köpa. Det är svårt att sätta ord på hur allt ser ut, jag kan bara konstatera att det är mycket olikt Sverige.
Efter frukost bär det iväg till en specialinternatskola som byggdes 1977 för att kunna ta emot 280 elever. Första året hade man 320 elever och just nu har man 130 elever på skolan. 21 barn är föräldralösa. Ytan är 9500 kvadratmeter och upplevs nu som för stor. Barnen som går här är utvecklingsstörda, allt från enkla förståndshandikapp till mycket svåra handikapp. De vi träffar av personalen verkar vara helt underbara. Med små medel har de lyckats bygga upp en bra verksamhet. De är mycket glada för att regeringen numera bidrar till finansieringen och också mycket tacksamma för all hjälp från vänner i europeiska länder som Norge, Tyskland och Sverige. En del klassrum är riktigt fina, medan det i vissa delar av skolan ser sämre ut. Här finns barn i alla åldrar. 86 barn bor på internatet och max fyra barn delar rum. De övriga som inte själva kan gå till skolan kommer med skolbuss. Det finns s.k. vårdfamiljer till många av de föräldralösa barnen. Men 10 barn bor alltid på skolan och har inga vårdfamiljer. Tack vare hjälp från Boxholm kan de här barnen dock få åka på sommarläger vilket man är mycket tacksamma för.
–Vi försöker göra det bästa för barnen och vi är både mamma, pappa, mor- och farföräldrar, säger mannen som är chef för verksamheten. Vi har många önskningar för framtiden och för oss är det viktigt att aldrig sluta drömma.
Under sovjettiden bodde barn med svåra handikapp hemma hos föräldrarna. Idag kan de få hjälp av dessa kunniga och underbara pedagoger. Det är hoppfullt. Överallt möts vi av en översvallande generositet. Här är återigen ett mycket vackert kaffebord uppdukat till oss.
Sedan är det dags att besöka jordbruksskolan i Plunge. Detta är också en internatskola. Här äter vi en jättegod lunch innan vi visas runt på skolan. Det är en otroligt nedgången byggnad och det mesta känns deprimerande. Av det vi får höra förstår vi också att skolan har en hel del problem, framförallt ekonomiska. Mannen som är vår guide tillhör skolans ledning och han verkar ganska uppgiven. Det här är ingen miljö som någon människa kan bli glad av. Att bara behöva bo här en enda natt skulle få många svenska ungdomar att bli förskräckta. Här överlämnas bland annat många färgburkar. Det är meningen att eleverna själva ska hjälpa till att renovera och fräscha upp skolan.
Mannen som guidar oss berättar om förändringarna inom jordbruket i Litauen. Det är svårt att få tillräckligt med elever till skolan. Det är färre människor som vill arbeta inom jordbruket numera. Han säger att de små gårdar som funnits tidigare inte längre lönar sig. Gårdar slås ihop och blir större och större. Barn har också sett sina föräldrar slita med jordbruket och tjäna dåligt. De vill själva inte ha det så. Många ungdomar flyttar hellre utomlands. Han verkar uppgiven och besviken på att regeringen inte gör något åt detta. Det handlar om Litauens framtid. Även en del lärare lämnar skolan för att flytta. Med förminskat elevantal får de som blir kvar betala mer pengar. Många har förlorat hoppet menar han.
På eftermiddagen besöker vi Cyrulis – ungdomshuset i Plunge som Vänner Emellan har hjälpt till att bygga upp. Cyrulis lever på projektpengar och sponsorer, varav Vänner emellan är den största. Socialen ger också en viss summa till lön för dem som arbetar i ungdomshuset. Till Cyrulis kommer bland annat gatubarn och barn från problemfamiljer.
-Vi vill hjälpa dem så att de inte väljer att gå på gatan eller blir brottslingar, säger Vanda Bendoriene som förestår ungdomshuset.
Vi får ett fantastiskt mottagande. Först blir det ett jättefint uppträdande av barnen. Det är sång, dans och stor glädje. Barnen är verkligen mycket duktiga och allt är välrepeterat. Dräkterna de har på sig har de tillverkat själva och de är mycket fina. Det märks vilken otrolig stolthet det finns över ungdomshuset och de visar en stor glädje över att få ta emot gästerna från Sverige.
Föreställningen hålls utomhus och därefter går vi in i det fint iordninggjorda ungdomshuset och möts av ett vackert dukat kaffebord som dignar av godsaker. Vanda berättar om Cyrulis verksamhet och om hur pengarna till ungdomshuset samlats in. Hon berättar bland annat om den Litauenfestival som hölls i Boxholm då 45 personer från Litauen medverkade. Alla pengar som festivalen inbringade gick till ungdomshuset.
Av de pengar som nu kommer in till Cyrulis delas även en del ut till familjer som har det svårt. Vidare berättar Vanda om de planer som finns att öppna en mindre affär i ungdomshuset för att sälja kläder från Sverige. Det finns också ett ”Sverigerum” i huset där material, böcker med mera från Sverige samlas.
Cyrulis bedriver endast dagverksamhet och mer än 100 barn finns ”inskrivna”. Sex personer är anställda och fyra personer arbetar ideellt i verksamheten.
-Det viktigaste är att hjälpverksamheten går till dem som behöver det bäst, och det är barnen, säger Vanda.
Det man kan hjälpa barnen på ungdomshuset med är till exempel att göra läxor, lära dem sköta sin hygien, laga mat, duka, städa och handarbeta. När barnen blir äldre försöker de också hjälpa dem att hitta jobb och bostad. Från förra året kommer en psykolog till ungdomshuset en gång per vecka. Två somrar har man ordnat sommarläger i Palanga med hjälp av pengar från Boxholms kyrka och Vänner emellan
Vanda är en fantastisk kvinna. Hon berättar att både hon och hennes man har haft det svårt i barndomen. Som vuxna har de fått ett bra liv, Vandas man har en fiskfabrik. De vill båda på detta sätt tacka livet och hjälpa barnen.
Efter kaffet diskuterar framförallt Karin, Monika och Siv samarbetet med de ansvariga på Cyrulius, bl.a. diskuteras möjligheten att ta ett av rummen i anspråk till en affär för försäljning av begagnade kläder. Det kommer så mycket kläder att det gott och väl räcker till för att även sälja. Det är dessutom en 17-årig flicka som behöver hjälp till en egen inkomst och att komma ifrån sin familj som har mycket stora problem.
Efter Cyrulis besöker vi härbärget för hemlösa i Plunge som stöds ekonomiskt av kommunen. Här bedrivs en mycket bra verksamhet och mannen som är ansvarig är en riktig eldsjäl, som själv har haft en hel del problem och därför är väl införstådd med problematiken hos dem som bor på härbärget. Det finns 22 platser på härbärget. Det krävs att man uppför sig bra om man ska få stanna. Det finns de som vistats här så länge som åtta år. Många stannar naturligtvis bara kortare tid och försvinner när de fått arbete till exempel. Till härbärget kommer också olika personer som får sociala bidrag på grund av handikapp och ålder. Dessa försöker man hjälpa med att hitta annat boende och man kan också få hjälp med kontakter med myndigheter och andra praktiska saker. Maten får var och en laga själva, med undantag av en del som får mat via socialen. Det finns planer på att bygga ut härbärget för att även kunna ta emot kvinnor och barn men det är svårt med kontakter med myndigheter och dylikt. Det går sakta och det är mycket byråkrati och svårt att hitta arbetskraft säger mannen lite uppgivet. Det är meningen att kvinnor ska en egen ingång och man planerar för 17 platser.
Men mycket har blivit bättre förstås säger mannen. ”För tre år sedan fanns ingen mat i kylskåpet och nu har vi två välfyllda kylskåp.” Kvaliteten på maten är också bättre nu än under sovjettiden, berättar han. Då var det mycket billig mat av dålig kvalitet. Mannen visar också bilder från ett sommarläger då man röjde ett kulturarvsområde med slottskullar. Vänner emellan har skänkt pengar till härbärget så att de kunnat köpa in röjsågar och gräsklippare bland annat. Här förenade man nytta med nöje och detta ska dokumenteras till en utställning som ska visas på härbärget.
Åldrarna på dem som kommer till härbärget varierar mycket liksom problemen. Det är dock övervägande alkoholproblem och sociala problem.
-Vi kan hjälpa dem att förebygga beroende och vi vill bevisa att dessa människor inte är förlorade utan att det går att få tillbaka ett bra liv. Jag har arbete så det räcker till mitt livs slut, säger mannen avslutningsvis
Efter en god middag på hotellet kom många i gänget i samspråk med kvinnliga företagare från Västsverige. Anders hade varit ute och träffat goda vänner från den skola Vadstenagymnasiet samarbetar med och kom tillbaka och var överväldigad över den gästfrihet som alltid visas i Litauen.
Lördag den 14 oktober – svåraste besöken!
Efter frukost på det trevliga hotellet med den alltid lika trevliga personalen gav vi oss iväg för ett besök på barnhemmet i Plunge som Vänner emellan stöttar på olika sätt. Där möttes vi återigen av ett överdådigt dukat bord. Gästfriheten är fantastisk i det här landet. För oss svenskar känns det nästan lite besvärande. Speciellt när vi besöker institutioner där det i övrigt känns både torftigt och fattigt. Barnhemsbesöket inleds med ett väl inövat uppträdande av barn i alla åldrar. Det är både fint och rörande. De äldre flickorna vänder sig ofta till herrarna i vår grupp när de uppträder. Detta är något jag inte upptäcker själv, men som jag får veta sedan. Det upplevs nästan som lite obehagligt. Är det ett hopp om att någon ska upptäcka dem och ta dem därifrån? Det är min egen fundering.
När barnhemsföreståndarinnan (som inte verkar särskilt sympatisk) gör sin nedslående redogörelse över verksamheten blir alla i gruppen beklämda. Hon hade inte stort hopp om barnens framtid och många sorgliga öden beskrevs. Min egen fundering är hur stor hennes roll i det hela är? Hon verkar som sagt inte särskilt sympatisk och den åsikten delar jag med övriga i gruppen.
Ca 65 barn från 1 – 18 år bor på barnhemmet och en del har också vårdfamiljer. Många barn har svåra problem. De får stanna på barnhemmet tills de är 18 år och längre om de studerar vidare. Barnhemmet är dock bara ansvarigt för barnen tills de är 18 år men de får naturligtvis ha kontakten kvar efter att de lämnat barnhemmet. Det är som sagt inte någon ljus bild föreståndarinnan ger över de barn som lämnar barnhemmet. Många hamnar i svåra situationer. Friheten har sitt pris menar hon och många väljer den dåliga vägen. När barnen lämnar barnhemmet får de ett engångsbidrag. Det lilla positiva hon har att säga är att myndigheterna numera bryr sig mer om barnen i Litauen. Levnadsvillkoren håller sakta men säkert på att förbättras. Det är stor brist på psykologer och därför får pedagogerna också fungera som psykologer. Den psykiska hälsan bland barnen är ofta mycket dålig. Personalen behöver också psykologhjälp, ofta mer än barnen. På grund av de dåliga lönerna är det flest kvinnor som arbetar på barnhemmet. Barnhemmen i Litauen blir dock allt färre. Just nu pågår en process där alla barnhem ska licensieras och alla blir troligtvis inte godkända. Förr vistades 100-150 barn per daghem och numera är det 60-65 barn.
Det här är kontrasternas land på många sätt. Efter barnhemsbesöket äter vi en jättegod lunch i Skalvija. Här vägs maten och det finns otroligt många goda rätter att välja emellan. Lokalen känns fräsch och modern.
Därefter gör vi det som för mig personligen, och som jag tror för de flesta andra, blir resans svåraste besök – hemma hos familjer. Vi ska besöka en 10-barnsfamilj först som Vänner emellan har hjälpt att få ett golv inlagt. Vi gör en lång och skumpig resa ute på den litauiska landsbygden, där vi ser många förfallna hus och gårdar längs vägen. Det känns som att förflytta sig till en annan tid. Vi gör ett stopp för att hämta upp en ung kvinna som är socialarbetare och som ska förklara förhållandena för oss. Så är vi framme vid gården som är otroligt förfallen. Här bor två bröder med sina respektive familjer. Vi möts av en söt tonårsflicka som är mycket glad för vårt besök. Det kryllar av barn i alla åldrar i den lilla lägenheten som är mörk, dyster och har en konstig lukt. I köket krälar kackerlackor på väggarna och det är överhuvudtaget otroligt deprimerande. Gråten väller upp i mig och jag går ut och sätter mig i bussen ett tag. Jag skäms för min reaktion och jag känner mig arg för att människor ska behöva ha det så här. Det är helt ofattbart att det finns de som lever på det här sättet, särskilt i ett land som ligger så nära vårt. Pappan i familjen verkar helt ha tappat fotfästet sedan hans fru gick bort för några år sedan. Han sitter med ett av de mindre barnen i sitt knä under hela vårt besök. Ute på gården står en hund bunden i en kort rem vid ett förfallet skjul. Ytterligare en liten tovig hund springer lös på gården och det finns också gott om katter. Jag berörs mycket av hur djuren har det också. När vi lämnar den här gården står den lilla tjejen och vinkar åt oss glad över de gåvor hon och familjen har fått. Nu är det lördag eftermiddag och jag tänker på våra ungdomar i Sverige. Deras största bekymmer vid den här tidpunkten är vad de ska ha på sig till kvällen, vart de ska åka och vilken förälder som kan skjutsa. Bilden av den här tjejen kommer jag alltid att bära med mig.
Nästa besök blir hos en tolvbarnsfamilj. I ett hus på 87 kvadratmeter bor mormor, mamma, pappa och tolv barn! I rummet är det bara sängar och i köket sitter mormor på en stol bredvid vedspisen. Det går nästan inte att förklara i ord hur det ser ut, det måste upplevas. Men det är i alla fall varmt och barnen verkar välskötta. Det verkar också som att de håller så rent och snyggt inne som det går under de här omständigheterna. Pappan och några av pojkarna är inte hemma när vi kommer, de är ute i skogen och arbetar talar mamman om. För övrigt är pappan arbetslös. Ute på gården är det otroligt förfallet. Allt är grått och trist och bråte ligger överallt. Här står också en stackars hund bunden. Och i en litet förfallet hus där halva taket rasat in står en liten ko bunden. Det är naturligtvis fruktansvärt synd om alla barnen, men jag tycker också så otroligt synd om djur som behöver ha det så här. När representanterna för Vänner Emellan har lämnat lådorna som avsedda för den här familjen och fått klart för sig vilka behov som finns är det dags att återvända till ”civilisationen”. Jag funderar mycket! Bäst av allt vore om det kunde komma handlingskraftiga personer och på plats hjälpa de här människorna. Det känns som om all handlingskraft och initiativförmåga gått förlorad. Måste de ha det så skräpigt ute på gårdarna? Det kanske inte räcker att ge dem färg, de kanske måste ha någon som får igång dem att måla! Och måste de ha så många barn? Tankarna far hit och dit.
Lördagen avslutas med ett besök på kulturhuset i Plunge. När vi är där pågår en utställning av målningar och träsniderier utförda av ett äldre par. Senare på kvällen avnjuter vi olika litauiska rätter på en vacker vägkrog. Karin berättar för mig att det är hennes dröm att öppna en liknande vägkrog utanför Folkets Hus i Boxholm. Jag beundrar Karin för hennes entusiasm och genuina intresse för att hjälpa det litauiska folket.
Vi har trevligt tillsammans i vår grupp och Calle är hela sällskapets lilla maskot. Han sköter sig jättebra. Somnar med huvudet fullt av intryck.
Söndag den 15 oktober – vi går i kloster bland annat
På söndagsförmiddagen hade vi en liten samling på hotellet då Clara berättade om Lina (en flicka som Karin Knutsson har ett särskilt förhållande till och som hon och hennes familj hjälper). Lina läser till förskollärare och hon och Clara hade ett längre samtal då Lina bland annat berättade om sin uppväxt som var mycket svår. Clara var mycket berörd av Linas berättelse vilket också vi andra blev när Clara berättade. Men det är mycket hoppingivande när man träffar Lina och ser hur hon med hjälp från andra lyckats gå vidare i livet. Hon kommer med all säkerhet bli en duktig lärare och få ett bra liv och förhoppningsvis kunna hjälpa andra.
En blek höstsol lyser när vi beger oss till ett kloster som ligger ca två mil utanför Plunge. Fransiscanermunkarna har bedrivet ett omfattande socialt arbete här sedan 1995 och de samarbetar med härbärget som vi besökte på fredagskvällen. Vi börjar med att delta i en intressant gudstjänst i den vackra kyrkan. Litauerna är mycket duktiga på sång och musik och gudstjänsten är välbesökt, kyrkan är fylld. Efter gudstjänsten bjuds alla på soppa utomhus. Vi får ställa frågor till munken som är ansvarig, en trevlig yngre kille. Vi får också tillfälle att titta runt i omgivningarna. Det finns ett boende för hemlösa strax intill klosterområdet. Det är främst alkoholmissbrukare som bor här och de bor i ombyggda containrar. Innan klostret byggdes startades verksamheten i ombyggda containrar med tak. Sex munkar och tre nunnor arbetar och bor i klostret. Munken berättar för oss att man hela tiden utvecklar verksamheten. Bland annat ordnas ungdomsläger, läger för fattiga familjer, konserter och viss kursverksamhet. Man är helt självförsörjande och lever billigt i kollektiv. På olika sätt samlar man in pengar och får även visst bidrag från staten. De missbrukare som bor här får hjälp till att återanpassas till samhället. Man får även hjälp av präster, pedagoger och psykologer. I byn bodde ca 500 invånare före kriget, men i och med att de stora gårdarna lades ner försvann byn och i stort sett var endast kyrkan kvar.
Söndagen i övrigt var ganska lugn. Vi åt mat på ytterligare en fantastisk restaurang med en otroligt vacker parkanläggning där det också fanns olika aktiviteter för barn. Det här var ett utflyktsmål för många familjer. Återigen slogs jag av det här landets kontraster.
Det som också hände den här dagen var att Karin och de andra i gruppen träffade representanter för att diskutera ett kommande vävprojekt. Under Sovjettiden förstördes alla vävstolar i Litauen. Alla mattor och dylikt skulle vävas på fabriker. Nu behövs både vävstolar och vävkunskap. Det här kommer att bli ett intressant samarbete!
Måndag den 16 oktober – vi åker mot Vilnius och besöker Korsberget och Europas mittpunkt
Idag lämnade vi Plunge med buss för att åka till Vilnius. Vi stannade vid Korsberget eller Korskullen som det också kallas. Redan på 1800-talet började man resa kors på en i kulle i närheten av staden Siauliai som är Litauens fjärde största stad med 140.000 invånare. Trots att denna kultplats rivits och återuppbyggts flera gånger finns det bland de många sneda och vinda korsen också en del äldre exemplar. Korsberget har blivit en symbol för religiös tro och besöktes av påven Johannes Paulus II 1993. Det är helt otroligt att vandra uppför den här kullen och se alla dessa mängder av kors i olika storlekar och utförande. Här och där ser man kors med svensk text. På parkeringsplatsen är det en liten minimarknad där man kan köpa souvenirer. Nästa stopp blev vid Europas mittpunkt enligt Franska Nationella Geografiska Institutets officiella beräkningar. Det är beläget i byn Purnuskes ca 20 km norr om Vilnius. Rent fysiskt är mittpunkten markerad med en stor rund klippa på ett öppet fält. Ingraverat på klippan finns texten ”Geografinis Europos Centras” och med en bild av en kompass. Det var en mäktig känsla att stå här och det blev en hel del fotograferande förstås. Därefter var vi framme i Litauens huvudstad Vilnius. Efter installationen på ett trevligt pensionat gick vi ut och åt pizza.
Tisdag den 17 oktober – rundvandring i en vacker stad där vi träffar Englands drottning samt besöker en fantastisk konstskola för barn
Idag har vi gjort en rundvandring i Vilnius som har 590.000 invånare. Vilnius och Litauen har en spännande historia och Ausra är en mycket kunnig guide. Bland annat besökte vi presidentpalatset. Just den här dagen kom Englands drottning Elizabeth II på sitt första statsbesök i Litauen. Vi råkade hamna på ”första parkett” och såg det fina mottagandet av Englands drottning. Vi tittade också in i en del kyrkor som det finns mycket gott om i Vilnius. Majoriteten av litauerna är katoliker och många gör ett avbrott i shoppingen, eller vad man nu håller på med, för att gå in en stund i en kyrka. Vilnius är en vacker stad på stark tillväxt.
Vi gör också ett mycket intressant besök på Rafaelius, en konstskola för barn som förestås av Ausras syster Maryté. Rafaelius betyder skyddsängel och man blir verkligen imponerad av deras verksamhet. Det började som en ideell verksamhet och har nu vuxit till en stor organisation med 10-talet anställda. Man arbetar med barn med problem och en psykolog finns knuten till verksamheten. Allt arbete dokumenteras så att man kan visa vilka resultat som uppnåtts. Barnen får hjälp med läxläsning, men framförallt är det skapande verksamhet som teckning, målning, smycketillverkning, sömnad, matlagning med mera som bedrivs. Rafaelius bedriver även liknande verksamhet på några andra platser och man får visst kommunalt stöd numera. Det här är mycket professionellt skött och det har även getts ut böcker om Rafaelius verksamhet. Maryté är en fantastisk person tycker jag. Hon berättar hur hon efter en svår sjukdom som förändrade allting slutade ett välbetalt arbete och började hjälpa barn som har det svårt. Det jag slås av är när jag träffar personer som Ausra, Vanda och Maryté och flera andra är hur de brinner för sin uppgift trots enorma svårigheter. Man hoppas bara att de är rädda om sig själva och att de får den hjälp de så väl behöver för sina viktiga insatser för barnen i Litauen. Det är annars kanske stor risk att de bränner ut sig själva.
Onsdag den 18 oktober – nu åker vi hem igen
Dags för hemfärd. Vi åker mot Kaunas för att ta flyget hem. På vägen till Kaunas stannar vi i Trakai – Litauens gamla huvudstad – som ligger 28 km väster om Vilnius och beundrar den gotiska borgen som är helt omgiven av vatten. När vi är nästan framme i Kaunas – Litauens andra stad både till storlek och betydelse (450.000 invånare) stannar vi för att äta lunch vid ett nybyggt köpcentra. Här är det verkligen ultramodernt. I den höga byggnadens mitt finns ett akvarium som går som en pelare genom alla våningar. Här finns fiskar av alla de slag. Kontraster igen! Flygresan till Sverige går bra och även bussresan hem mot Boxholm. Full av intryck landar jag i hemmet sent på onsdagskvällen. Det här var en fantastisk resa och jag åker gärna tillbaka till Litauen igen.
Tack Vänner emellan och Boxholms kommun för att jag fick följa med på denna givande resa och tack också alla trevliga reskamrater som gjorde den här resan till ett extra fint minne.
Gen Larsson