Måndag 16 Mars
Igår natt gick vi upp klockan 2 för att åka gå på flygbussen klockan 4 i Linköping. Jag sov hela vägen till Skavstad, för jag hade bara sovit någon timma hemma. Att flyga var lite spännande men eftersom flygresan bara var 50 minuter så bestod den mest av stigning och landning. När vi kom till Riga fick vi vänta några timmar på bussen ner till Klaipeda i Litauen
Det var många fina gamla hus i Riga men mycket var förstört sen kriget och många hus stod tomma och förfallna. När vi väntade på bussen gick vi en sväng på torget där de stod o sålde frukt, strumpor, väskor och mycket annat. Mormor tog oss med in i en ”saluhall” där det var köttdiskar i flera rader och själva huset var säkert minst 75 meter långt. Det var en spännande upplevelse att se hur det funkar här nere. Men jag föredrar nog Sverige, de som stod bakom disken hade inga plasthandskar och i taket hängde halvstyckade grisar. I nästa saluhall vi gick in i var det lika många rader men nästan bara ost. När vi kommit på bussen så sov jag igen, hela resan till Klaipeda, vilket var ungefär 4 timmar. Det var lite tråkigt att missa landskapet som är väldigt annorlunda mot hemma. Bara plan mark överallt och inga hagar med djur någon stans bara åkrar överallt berättade mamma. När vi klev av i Klaipeda blev vi hämtade av Ausra som är tolk. Hon kan svenska och översätter från svenska till litauiska och tvärtom. Det är väldigt skönt för nästan ingen här kan engelska. Vi bodde hos Ausras mamma som bor strax utanför Klaipeda första natten. I morse åt vi frukost halv 9 och under frukosten berättade Ausras mamma att hon varit sömmerska. Det var väldigt intressant att höra vad hon berättade. Både att höra hur det fungerat förr i tiden och hur det varit för sömmerskorna i Litauen. När vi ätit färdigt åkte vi hit till jordbruksskolan i Plungé där vi ska bo fram till lördag. Vi kom hit med Ausra och blev glatt mottagna av Marija, en dam i 65 årsåldern som jobbar här på jordbruksskolan och är väldigt drivande i vävprojektet här på skolan. Hon vill verkligen att ungdomarna här ska lära sig att väva. Vi gick ett varv på skolan och kollade på vävstolarna som de satt upp. Sedan fick vi äta mat i skolans matsal. Maten här är väldigt speciell! Det blir lite spännande att se hur vi klarar av resten av veckan i matväg. Fisk äter de massor här och det är varken mammas eller min favorit om man säger så… kroppkakor är också en vanlig maträtt här, inget jag är jätteförtjust i heller precis…
Men nu till själva praktiken. Idag var jag bara på praktikplatsen i syateljén i två timmar. Diana kom hit och hämtade mig klockan halv 2 ungefär. Innan var jag väldigt nervös för hur det skulle gå med språket men hon var väldigt duktig på engelska och så fort vi åkt ifrån skolan och jag inte hade något annat val än att använda min knackiga engelska så släppte nervositeten och jag babblade på jag också. Hon visade mig runt i syateljén. Vi kollade på mina papper jag hade med mig och bestämde att jag skulle designa något eget men det skulle ”passa in” bland deras plagg så jag fick titta på hennes produktteckningar och foton i datorn. Jag ska hinna sy upp plagget också så det skulle inte vara för avancerat. De använder sig av stickade och vävda linnetyger. De har egna stickmaskiner där det sitter damer och stickar hela dagarna genom att dra dem och framåt tillbaka. En sak till som vi kom överens om var att jag skulle ha ett stickat tyg som bas och göra några detaljer i vävt tyg på för att kombinera dem. jag skissade upp två modeller av blusar. Klockan halv 4 gick vi till vävlokalen i kulturhuset i Plungé där mamma och mormor var med massa tanter som mormor haft vävkurser med i somras. Det var kul och intressant att träffa dem. Det är en helt annan kultur här, de är mycket mer öppna och gästvänliga här och skäms inte för att bjuda på sig själva. En av dem kunde en hel del ord på svenska, någon lite engelska men de flesta kunde vi inte prata med alls, bara använda kroppsspråk och peka. Efter att vi fikat tillsammans och mormor hjälpt dem med en väv så bjöd de oss på restaurang. Då kom det där jobbiga med maten igen, men jag lyckades få en tallrik med lite kyckling och grönsaker. Sedan blev vi skjutsade hit till skolan. Vi gick en sväng till affären, vilket var lite spännande. Det är kul att se hur det fungerar här. Bredvid fiskdisken stod två stora akvarier fulla med fiskar, man får peka ut den fisk man vill ha så plockar de upp den och slår ihjäl den åt en.
Nu ska jag sova. Vi bor i en liten fin lägenhet men ett rum o kök. Om man går nere i källaren här så kan man inte tro att det är samma hus. Mörkt, kallt, fuktigt och illaluktande är det därnere men här är det så fint så. God natt
Tisdag 17 mars
Idag åt vi frukost halv 8 i skolans matsal 7.30. Egentligen äter inte skolans elever frukost i matsalen så den brukar vara stängd på morgonen. Men när vi kom in där så hade de dukat ett bord åt oss med en fin duk. Efter frukosten gick vi för att träffa Marijas dotter som är lärare på en liten skola några mil utanför Plungé. Hon kan lite engelska och men hjälp av henne lärde mormor och mamma några elever att dra på vävar. Det är lite roligt att se, man tror ju att det är flickorna som tycker att det är roligt att lära sig. Men det är nästan tvärtom, de flesta som verkligen gick in för sin uppgift var pojkarna. Jag har väldigt svårt att tänka mig min egen bror som är 17 år och hans kompisar samlade kring en vävstol för att lära sig olika vävtekniker. Men pojkarna här tycker verkligen att det är jätteintressant och går in för arbetet. Pojkarna satt kring vävstolen och pratade på litauiska och tittade på varandra och skrattade, de kunde ju sagt precis vad som helst om oss. De kan lite engelska, men inte lika mycket engelska som oss. Eller som mig och mamma, mormor springer mest runt och säger ”JÄS, GOOD” hela tiden vilket mamma och jag har väldigt roligt åt. Diana hämtade mig klockan halv 11 här på jordbruksskolan. När man hör ”jordbruksskolan” så tror man ju att de bara lär sig sköta djur och lantbruk. Men det är ungefär som Ljunkan, massa praktiska yrkesutbildningar av olika slag, som bagare, sömmerska (ungefär som våran utbildning) och bilmekaniker. När Diana och jag kom till syateljén började jag göra mönster till tröjan. Eller det fanns färdigutklippta delar av en stickad holkärmsblus som blivit över någon gång så jag gjorde mönster till de vävda dekorationerna. Jag fick sitta i det rummet där de andra sömmerskorna satt. Det var 4 stycken damer som var mellan 30 och 50 år, de kunde ingen engelska alls så det var inte så lätt att fråga om hjälp eller fråga om det var något man letade efter, men jag fick ju gå och fråga Diana som satt inne på kontoret om det var något viktigt jag undrade över såklart. Symaskinerna är ungefär likadana som i skolan så det är inga problem alls med dem. språket däremot är lite sämre med men Diana är duktig och jag försöker så gott jag kan. Jag började sy ihop tröjan och klockan tre kom mamma och mormor till ateljén för att mormor skulle beställa ett par byxor. Efter det åkte vi hem till Diana och åt middag. Det var absolut den godaste maten hittills på resan, vegetarisk lasagne. Annars är inte maten så rolig, eller imorse fick vi pannkakor till frukosten som var jättegoda men annars är det mycket konstiga rätter. Nu är det dags att sova igen, jag har lite ont i ryggen av allt sittande idag känner jag så det blir skönt att sova. Good Night!
Onsdag 18 Mars
Idag har jag varit med mormor och mamma hela dagen för att Diana skulle åka iväg någonstans. Dagen började med frukost 7.30 sedan åkte vi till skolan där Marijas dotter jobbar. Mormor och mamma satte upp en vävstol, jag hjälpte till lite med att hålla och tittade på dem. jag skulle vilja lära mig att väva någon gång men det får jag ta när jag är klar med skolan eller om mormor vill ha ”kvällskurser” eller något liknande. Jag virkade klart en mössa som jag började på i måndagskväll, jag virkade på den igår morse innan Diana kom och lite igår kväll. Efter att vi fått upp vävstolen så lärde mormor en lärare där som senare ska lära barnen i skolan. Under tiden som hon satt vid vävstolen kom det elever hela tiden och frågade när det blir deras tur. Det är väldigt kul att se hur glada barnen blir för att de fått en vävstol till skolan. I Sverige skulle barnen inte tycka att de var någon stor grej o de skulle inte bry sig. Och tanken på att de skulle komma och tjata efter att få börja känns ganska overklig. När vi var klara i skolan åt vi lunch i en liten restaurang och sedan åkte vi till vävkammaren i kulturhuset. Där fikade vi och när mormor hjälpte tanterna så följde mamma och jag med Zafira som är konstnär och kulturansvarig i Plungé till hennes rum i våningen över vävkammaren där hon visade sina tavlor. Zafira är en väldigt rolig kvinna, hon kan lite svenska och lite engelska och med hjälp av det pratar hon på hur mycket som helst, hon är verkligen inte rädd för att bjuda på sig själv. Klockan fem åkte vi hem till Margarita som är en av vävkvinnorna. På vägen hem till henne berättade hon att de har en häst, vilket var väldigt roligt, för mamma och jag har verkligen hållit utkik efter hästar men inte sett någon sen vi åkte från Sverige. Vi blir behandlade som kungligheter härnere, blir bjudna på mat varje dag och de öppnar dörrarna åt oss och säger ”Please”. Efter att vi ätit middag skulle vi åka hem, vi gick ut från köket och då gick Margaritas man Alfredos ut i hallen och kom in med mammas och mormors skor till dem. ”Jaha, jag får väl hämta mina…” tänkte jag. Men han gick vidare in på toaletten när mamma och mormor fått sina skor, han vinkade lite till mig och jag förstod inte riktigt vad han menade. Men han kom ut med mina skor därifrån. De var varma och sköna, jag hade inte sagt att mina skor var blöta eller något så jag blev väldigt förvånad. Därefter gick han ut i hallen och hämtade våra jackor och vi fick knappt klä på oss själva. Vi var klara att gå men då gick han in till köket igen och kom tillbaka med en godisskål. Han tog min handväska som redan var överfull och lyfte ur ett garnnystan och lite och tömde uppochner på skålen. Jag bara stod där helt förbluffad och skrattade.
Jag måste erkänna att jag längtar hem. Hem till min egen säng, kompisar, familjen och hästarna. Men jag trivs verkligen här, människorna är så gästvänliga och sociala här.
Nu måste jag sova, God natt!
Torsdag 19 Mars
Dagen började med frukost i matsalen som vanligt vid det findukade bordet 7.30. sedan gick vi till salarna där vävstolarna finns. Mamma vävde två väskor som ska visas på utställningen här imorgon. Och mormor fick hjälpa barnen och lärarna som lär sig väva. När jag väntade på att Diana skulle komma började jag virka på en halsduk. Hon kom halv 10, då åkte vi till hennes syateljé. När vi kom dit visade hon mig hur jag kunde göra för att enkelt få det snyggt vilket var väldigt bra för så som jag hade tänkt göra hade tagit väldigt mycket längre tid. Jag sydde klart tröjan. Ungefär klockan 12 åkte vi hem till Diana för att äta lunch. När vi kom tillbaka till syateljén började jag skissa på en liten väska som jag sedan gjorde mönster till och klippte ut tyg. Imorgon ska jag bara vara där ifrån halv 10 till 12 för klockan 12 börjar utställningen här på skolan och Diana skulle träffa några kunder. Klockan tre skjutsade Diana mig till kulturhuset där vi fikade tillsammans med mamma mormor och vävtanterna. Sedan åkte jag, mamma, mormor och Zafira till Plateliai för att se på en utställning med masker som de haft i en festival i februari när de ”öser ut vintern” och firar att våren är på väg. Sedan åkte vi till Laima som är en av vävtanterna. Det var väldigt roligt att se vad hon hunnit väva, massor av mattor och dukar och nu hade hon börjat med ett kjoltyg. Det är roligt att se vad mormor lärt dem härnere. Innan kunde de ingenting och nu kan de massor. Good Night!
Fredag 20 mars
Frukost som vanligt i matsalen, sedan började äventyret. Mamma och mormor satte igång men att hjälpa eleverna att förbereda inför utställningen när rektorn och pressen skulle komma. Eleverna städade, de putsade fönstren som var bredvid vävstolarna, sopade och torkade golvet. Diana kom och hämtade mig halv 10 och jag var hos henne till halv 12 ungefär. Jag hann färdigt med väskan som jag designade och gjorde mönster till igår. Eller nästan färdigt, jag ska sy i knappen när jag kommer hem. Och en av sömmerskorna sydde knapphålet åt mig på knapphålsmaskinen. När Diana skjutsade mig hit till skolan så hade hon med sig plaggen mamma och mormor beställde i tisdags. Mormor fick prova sina plagg så att de satt bra eftersom de gjort ett specialmönster till henne. Hon var tvungen att prova idag så att de skulle kunna hinna sy om dem tills imorgon om de inte passade, men de satt bra så det behövdes inte. Jag fick ett omdöme av Diana. Hon hade skrivit det på litauiska och hon hade skickat det till Ausra som översatt det till svenska.
Klockan 12 började utställningen. Två stycken vicerektorer kom först, sedan kom rektorn. Mormor hade tidigare blivit tillsagd att erbjuda rektorn att sätta sig i vävstolen för att prova att väva. Det gjorde hon och rektorn satte sig tillrätta på vävpallen och mormor gav honom instruktioner på svenska och Ausra översatte dem. det var kameror överallt! Sedan gick vi och tittade på dukarna och mattorna som barnen vävt. Marija höll ett tal, och rektorn också. Sedan överlämnade de blommor, ”tackdiplom” och dukar till oss. Det var lite spännande och annorlunda mot Sverige. Mormor höll också ett tal och när jag trodde att allt var över så började Marija peka på mig och Ausra förklarade att jag kunde få berätta vad jag gjorde där och vad jag går för utbildning. Så jag hade inget val än att kliva fram och hålla ett litet tal jag också, helt oförberett. Efter utställningen visade en av de vice rektorerna oss runt på skolan. Vissa salar är fräschare än Ljunkans medan andra rum är som att kliva ner i en sunkig gammal källare på 1940-talet. Väldigt stor skillnad! Sedan fick vi dricka kaffe och te inne hos rektorn. De har väldigt stora framtidsdrömmar och pratade mycket om att de ville samarbeta med skolor i Sverige. Men jag har väldigt svårt att se att det skulle fungera för hälften av människorna här på skolan kan inte ett enda ord engelska. När vi fikat fick vi ställa oss bredvid rektorn och bli fotograferade. Rektorerna här har väldigt mycket högre status än vad rektorerna har i Sverige. Efter det bar det av till vävkammaren där vi fikade tillsammans med vävtanterna och planerade deras resa till Sverige som troligen blir i början av augusti. Vi tog farväl av tanterna och klockan 5 kom Marijas dotter och hämtade oss för att åka hem till Marija. Marija driver ett ”landsbyggdsturistshotell” det var jättefint! Mysiga små stugor byggda precis på strandkanten till en liten sjö. Vi fick skriva i hennes gästbok. Juargita, hennes dotter förklarade att det bara var ”Important Persons” som fick skriva i den. ”Jaha, ja ja importerade personer… utlänningar” sa mormor och nickade förstående. Det hade vi väldigt roligt åt och när vi förklarade för mormor att det menas ”viktiga personer” så skrattade hon också. Den som senast skrev i boken var en ambassadör från USA som varit där med sin familj. Det beskriver ganska bra hur högt de värderar att vi kommer dit och lär dem saker som deras förfäder kunde men de tappat. På vägen hem från Marija stannade vi till hos en konstnär och tittade på hans konstgalleri. Här i Litauen är det väldigt mycket fler personer som lever på sin konst och kreativitet än i Sverige. I all fall har jag fått den uppfattningen. Men det kan bero på deras kultur här också, det är konstgalleri och utställningar överallt. Nu är det time to sleep igen. God natt!
Lördag 21 mars
Idag blir sista dagen jag skriver om resan, jag tror inte jag är så pigg på att skriva när jag kommer hem imorgon natt. Dagen började med sovmorgon sedan kom Ausra och hämtade oss för att åka till järnvägsstationen och möta de svenskar som vi ska göra sällskap med idag och på hemresan imorgon. Det är folk som åker med en hjälporganisation som heter ”Östhjälpen” mormor känner några av dem. De har med sig lite kläder och skor som de ska skänka till de som behöver dem och de ska göra lite studiebesök här också. När de kommit åkte vi till en tygbutik där de sålde billigt linnetyg. Mamma shoppade loss ordentligt så nu har vi gardiner till vartenda fönster hemma. Sedan åkte vi till Dianas ateljé där flera beställde kläder och Diana fick en present av mig, mamma och mormor för att jag fått vara där den här veckan. Efter besöket i ateljén åkte vi till Kulturhuset där vi åt lunch i en restaurang. Efter lunchen ringde småbröderna, jag saknar de verkligen, det var nästan så jag började gråta när jag pratade med minsta brodern och han berättade att han längtade efter oss och att de köpt Fanta men de inte druckit upp allt utan sparat lite till oss. Det var väldigt gulligt av lilla Nisse tyckte jag.
Sedan fick vi se konstutställningen i kulturhuset och sedan gick vi ner i vävkammaren där mormor och Zafira berättade om vävprojektet. När vi var klara där gick vi till Cyrulis som är ett ”ungdomshus” dit barn och ungdomar får komma och göra läxor, lära sig spela instrument eller bara vara. Cyrulis blir sponsrade av en hjälporganisation ”Vänner Emellan” där en av de som följde med Östhjälpen hit är delaktig i. Det är Vänner Emellan som mormor åkte hit med innan vävprojektet startade. Det var roligt att se hur det är där för mormor har pratat mycket om Cyrulis. Att de renoverat huset som förut var väldigt förfallet men nu har blivit jättefint med en fin basketplan på bakgården. Efter besöket på Cyrulis åkte vi till Klaipeda där Ausra släppte av oss vid Akropolis som är ett jättestort köpcentrum. Ungefär 5 ggr så stort som Ikano-huset. Där gick vi en stund men vi var ganska trötta efter den intensiva veckan. Det känns som jag haft APU dygnet runt i en vecka.
Även om det varit jobbigt ibland med mat, språk och hemlängtan så är jag väldigt glad att jag åkte hit. Det har varit kul att se kulturen här, att träffa alla människor, att se Dianas syateljé och jag känner dessutom att jag utvecklats väldigt mycket som person. Jag kunde valt att vara på Röda korset och sy en vecka till och gjort de väldigt bekvämt för mig men detta har verkligen varit en resa som gett mig otroligt mycket! En resa som jag kommer att minnas hela livet.
Emelie Petersson Hv2Mo