Dagbok för Vänner emellans hjälpsändningsresa 1:a – 8:e maj 2011

Deltagare på resan:

Rut Andersson: Stockholm.                                      Yngve Andersson: Stockholm

Sigge Andersson:  (chaufför)Linköping.                Kerstin Ekman-Qvist: Boxholm.

Barbro Gustafsson: Stockholm.                                Lars ”Lasse” Gustafsson: Stockholm

Elisabeth Henriksson: Västra Harg                          Anna-Stina Karlsson: Tranås

Karin Knutsson: Boxholm.                                        Johanna Lantz: Ljungsbro.

Anders Nilsson: Boxholm.                                         Eila Sjö: Boxholm.

Tore Sjö: Boxholm.                                                      Ola Svensson: Boxholm.

 

Söndagen den 1:a maj – Resans start från Boxholm

Jag som inte har medverkat på någon av Vänner Emellans tidigare resor till Litauen blev överraskad när jag såg färdmedlet som skulle föra oss till Karlshamn. Bussen som har tilltalsnamnet Helge är tillverkad 1983 och har under sin tid kört över 126 000 mil! Den har lika många sittplatser som antalet passagerare under denna resas gång. Resterande platsen används till alla dessa hjälpsändningar som vi ska dela ut under de närmsta dagarna framåt. Den totala vikten med all last och oss passagerare tillsammans går på hela 22,5 ton.

När alla hade samlats och gruppfotot hade tagits bar det iväg mot Karlshamn! Humöret hos gruppen var på topp! Information delades ut och tävlingar anordnades. Under halva resans gång gjorde vi ett stopp i Växjö där vi åt lunch. Efter detta fortsatte vi vår resa och gjorde en snabb visit/fikapaus på Kungastenarna.

Kring 10.30 startade vår resa i Boxholm, tiden har bara sprungit iväg och nu står vi redan här vid hamnen i Karlshamn. Inte trodde jag att en resa på 6 timmar skulle kunna bli så här pass rolig! Nu har vi en båtresa på hela 14 timmar framför oss.

Efter det att vi stigit på färjan möttes vi alla vid receptionen för att ta ut våra rumsnycklar till hytterna. Färjan skilde sig en del från andra färjor. Större delen av båten täcktes av last och personbilar och endast en liten del (fronten) var till för hytter, restaurang, pub och Tax Free. Grupper på fyra bildades, det var dessa som skulle få dela hytt för natten. I vår hytt låg jag, Johanna, Rut och Barbro. Ungefär omkring kl. 18.00 (svensk tid, Litauisk tid sträcker sig en timma framåt) möttes hela gruppen i färjans restaurang där vi tog del av det köket hade att erbjuda. Det är intressant hur man kan upptäcka skillnader mellan Litauen och Sverige redan på färjan, särskilt när man upptäcker det genom maten. Man kunde antingen välja mellan buffén eller det billigare alternativet att plocka det man vill ha och betala för det i kassan. Maten som bjöds på var bland annat, kycklingklubbor, potatismos, ris, en köttfärsrätt (liknande köttfärslimpa fast i en rundare form) och skinkschitznel. Efter måltiden bildade vi en ring där vi en efter en presenterade oss själva. Vi talade om bland annat var vi kom ifrån, vad vi jobbar med och hur vi fick kontakt med Vänner emellan. Detta ledde till många skratt som därmed gjorde gruppen tajtare. Eftersom de flesta av oss hade gått upp tidigt på morgonen (särskilt de från Stockholm) så var många trötta efter resan. Vi ställde klockan en timma framåt för att vi inte skulle ta fel på tiden väl nere i Litauen och gick sedan till sängs.

/Anna-Stina Karlsson

Måndagen den 2:a maj – Klaipeda och resan mot Plunge

Efter en relativt sömnlös natt (som jag uppfattade det) väcktes jag av Rut som klappade mig över höften. Klockan var omkring 7.30 i Litauisk tid och de var redo för att bege sig till frukosten. Jag och Johanna däremot valde att inte stressa, jag tog mig upp och gjorde mig i ordning medan Johanna somnade om. Klockan blev snabbt 10.00, då båten anlände till Klaipeda så det var alltför sent då att hinna med frukosten. Vi kom snabbt på bussen när vi blev tillåtna att gå av färjan. Efter att vi lämnat hamnen möttes vi upp av Ausra som har sedan länge varit Vänner emellans tolk på alla deras resor ner till Litauen. Med hjälp av henne tog vi oss till första stoppet på vårt schema, Klaipedas Rehabiliteringscenter. Där blev vi välkomnade utav Regina (och övrig personal) som berättade om centrets verksamhet. Vi satt allesammans i centrets samlingssal där vi blev bjudna på kaffe och sötsaker. Anledningen till att vi besökte centret var att Vänner Emellan hade bidragit centret med flera sjukhussängar under hösten. Till tack blev vi inbjudna och fick vid slutet av besöket ett inramat bevis på deras tacksamhet. Vi fick även gå runt i deras lokaler och se oss omkring.

Resan fortsatte i Klaipeda till en välgörenhetsmatsal som Regina var delaktig i. 3 timmar om dagen kan hemlösa som inte själva kan försörja sig, inte ens med mat komma till köket där de får 2 rätters middag. Köket använder sig utav ett system så de säkert vet att rätt personer får sin mat, det minskar att systemet kan utnyttjas felaktigt. Kostnaden för en person under en dag får inte överstiga 2.50 Litas (7.50 i svenska kronor) om verksamheten ska kunna gå runt. I samband med besöket blev vi bjudna på middag. Till förrätt fick vi en soppa med rotfrukter och till huvudrätt något helt nytt som inte många av oss har testat på innan. Det var likt köttfärsrätten som vi fick ta del av under buffen på färjan. Men den var väldigt utdrygad av rotfrukter och grönsaker för att man skulle få ut så mycket som möjligt av rätten. Till köttfärsrätten fick vi varken ris, pasta eller potatis. Utan det var som något slags ris, mer liknande bulgar som många andra länder använder som fågelmat.  Vi har senare fått veta att det var matvete vi blev bjudna på. Till detta blev det även en vit sås med grönsaker. Det kanske inte låter aptitligt, men det smakade faktiskt riktigt gott!

Nästa mål på resan var att ta sig till staden Plunge (där en stor del av resan kommer att utspela sig). När vi väl anlände steg männen av bussen för att lasta av en stor del av våran hjälpsändning till en stor lokal i staden som senare skulle delas ut till välbehövande familjer. Kvinnorna satte sig i en lokalbuss som tog oss till en av stadens banker där de som ville kunde växla in pengar till Litauens valuta, Litas. Efter mycket god mat och dryck var flera i behov av ett toalettbesök så vi passade på att besöka Cyrulis loppis som låg på samma gata där vi fick låna toaletten. Schemat fortsatte efter planerna och åter igen satt vi i bussen Helge för att denna gång ta oss till Felicia´s textil. Butiken och tillverkningen har sina lokaler i Felicias´s hem i Plunge där de gör allt ifrån hemtextil till kläder. Hon har varit betydande för många människor i Plunge, för att via sin verksamhet har gett över 50 kvinnor jobb i staden. Vi blev varmt välkomna och många passade på att göra fina fynd!

Vänner emellan har även varit delaktiga i ett projekt där de har skänkt pengar till ett lokalt företag för tillverkning av garderober som kommer att användas på Rietavas sjukhus. Därför var vi även på besök i lager/tillverkningslokalerna under dagen. Där fick vi en guidning utav ägaren och blev även bjudna på ett rejält uppdukat bord med all ifrån frukter, konjak, bröd och ostar! Men resan var inte riktigt över för dagen än, innan vi skulle ta bussen till vandrarhemmet så besökte vi fabriken där Vänner emellan köper in en stor del av sin linneförsäljning (inom kategorin klädesplagg). Ägarinnan Diana vars företag heter Linupé är god vän till Karin och vi fick ett varmt välkomnade även där. Besöket drog ut lite på tiden på grund av det stora intresset för hennes design av klädesplagg. Så ni kan vara säkra på att många av kvinnorna hade gott om kassar med sig hem under måndagskvällen!

Kring 19.45 anlände vi till vandrarhemmet som kommer under de närmaste dagarna vara vårt hem. De flesta utav oss bor i ett och samma hus som har separata rum med toalett och dusch förutom Anders, Sigge och Ola som hamnade i huvudbyggnaden. Vandrarhemmet i sig är väldigt hemtrevligt med fin utsikt över sjöarna som omringade huset. I huset där majoriteten av gruppen bodde, hade flera brasor och dylikt som värmde upp huset. Vi hade även tillgång till bastu och badplats. När vi anlände var kvällsmaten färdig och uppdukad i samlingsrummet. Vi avslutade kvällen med att äta oss mätta på pannkakor/wraps med köttfärs. Johanna och jag hade fått ett eget rum på övervåningen med utsikt över sjön. Vi packade upp våra väskor och la oss till sängs.

/Anna-Stina Karlsson

 

Tisdagen den 3:e maj – Besök i skolan, i ett ålderdomshem och krisfamilj

Första frukosten på vandrarhemmet inleddes klockan 07.30 i samlingsrummet. Vår kökshållerska Milda hade dukat upp ett riktigt gott frukost/smörgåsbord (i Litauen kallar man ett smörgåsbord för svenskbord) med toast, grönsaker, vatten, flingor med mera. Efter detta begav sig gruppen till Plunges Textile för att besöka linnefabriken  och se dess lokaler samtidigt som de fick chansen att köpa linnehanddukar till sig själva. Medan gruppen tillbringade förmiddagen hos Plunges Textile så var jag och Johanna på ett helt annat uppdrag. Karin hade nämligen kontaktat Vanda som i sin tur haft kontakt med en engelsklärare på Jucio Mokykla skolan som mer än gärna ville ha hos på besök under dagen. Så vid 9.00-tiden var vi på plats vid skolan där vi till en början blev presenterade av Aldute Kazlauskiene som vi skulle få tillbringa förmiddagen med. Hon var som sagt engelska lärare på skolan och hade planerat att vi skulle få vara med på två av hennes lektioner. Till en början blev vi bjudna på kaffe och fika i hennes arbetsrum. Rektorn på skolan, Kestutis Varpiotas närvarade även en stund. En liten stund senare drog vi oss ner till lärarrummet där vi fick presentera oss själva och vårt arbete för resten av lärarna på skolan. Man blev positivt överraskad över att se att det var så pass många kvinnor inom läraryrket. Skolan hade omkring 35 lärare och man kunde inte annat än att reagera när man endast fann tre manliga lärare under presentationen.

Innan vi tog oss till klassrummet där lektionen skulle vara, ville Aldute presentera oss för en del av de yngre eleverna. Vi fick komma in mitt under en lektion, och man blev väldigt överraskad när man fick se vilken disciplin och respekt eleverna har för sina lärare. Dessa barn vi fick möta var i 7-8 års åldern. Så fort vi steg in i klassrummet så reste de sig upp och hälsade på oss klart och tydligt. Innan vi fortsatte fick vi även höra en sång från klassen.

Nu var det dags för den ”riktiga” lektionen. Den första timman diskuterade vi med en klass där de flesta i klassen var omkring 15-16 år gamla. Till en början var de väldigt blyga. Läraren hade bestämt sedan innan, att lektionen skulle gå ut på att de skulle kunna få ställa frågor till oss och vi till dem. På så sätt skulle vi försöka få igång en diskussion som skulle kunna vara lärorik för klassen. Jag tror nog att många i klassen var nervösa över hur pass bra eller dåligt de bemästrade språket och hade säkert förutfattade meningar om att vi skulle vara riktigt duktiga på engelska. Men efter ett par presentationer och lätta frågor märkte man att de började inse att vi har ibland lika svårt att tala engelska som de har. Särskilt efter det att vi hade delat ut vår ”svenska mat” (knäckebröd, Boxholms ost och Kalles kaviar) som Vänner emellan hade bett oss att dela ut, lättade stämningen i klassrummet. Frågor började strömma in från elever om Sverige, särskilt angående skola, utbildning, jobb och framtid.

Det var riktigt roligt att höra att de var intresserade och hade drömmar men samtidigt blev man väldigt känslosam och ledsen över att höra hur deras framtid skulle vara om de stannade kvar i landet och särskilt i Plunge. Många hade planer att ta sig till andra länder för att tjäna pengar och komma ifrån Litauen. De flesta hade siktet inne på England och USA men många (som flera svenskar även har) ville till Norge. Många hade släktingar och föräldrar som hade rest dit för att få ihop pengar till familjen.

När första timmen hade gått ringde skolklockan för rast, nästa timma skulle vara med en äldre klass. Men på grund av att eleverna precis hade börjat slappna av och börjat ställa frågor så stannade de kvar för att även vara med på den andra lektionen. Det var välbehövligt för under andra timman märkte man vilken skillnad det blev på diskussionen. Frågorna om utbildningar och universitet fortsatte en bra stund. Men vi tog även upp ämnen om alkoholism och droger, hur pass mycket det förekommer i Litauen (Plunge) och i Sverige. Timmarna flög iväg och plötsligt var vår tid för eleverna över. Vi hade tyvärr bara förmiddagen bokad för besöket och i efterhand känner man att man skulle behövt minst 2 dagar för ett sådant besök. Innan vi gick ut till Vanda som skulle köra oss till resten av gruppen fick vi snabbt kika igenom skolans museum. På grund av att skolan även fanns under sovjetisk tid så fanns det mycket intressant att se. Bland annat fick vi se skoluniformer och skolalbum som sträcker sig flera år tillbaka i tiden.

Omkring 12.30 mötte vi gruppen vid en av Plunges vackra parker (där det tidigare varit stora herrgårdar/gods under 1800-talet). Skolbesöket hade gjort att vi missade en stor del av historien som Ausra berättat om parken. Resan fortsatte till samhället Kalvarija där vi skulle besöka ålderdomshemmet Kalveri. Samhället har en lång historia bakom sig och det har fört med sig att tusentals människor pilgrimsvandrar hit under ett visst datum varje år. Ålderdomshemmet i Kalvarija  ligger Vänner emellan varmt om hjärtat, och det har blivit tradition att alltid besöka dessa människor under varje resa och bjuda på mat och sång. Och lika så denna gång! Vi möttes av prästerna och personalen som hade ordnat en underbar middag som vi åt tillsammans med de boende. Efter detta samlades vi alla i ålderdomshemmets kapell där vi hade en trevlig stund med både sång och skratt! Vi avslutade besöket med att vandra runt i rummen och hälsa på alla boende samtidigt som vi bjöd på svensk choklad.

Innan vi fortsatte vår resa tillbaka mot landsbygden utanför Plunge ville prästerna på ålderdomshemmet att vi skulle besöka samhällets Basilika. Kyrkan var otroligt vackert inredd med målningar, ljus, blomster och stora vackra vita band hängde från det höga taket. Kyrkan hade även ett historiskt fynd som de ville visa för oss. De hade inramat en bit av det som tros vara Jesus svepning som låg över hans döda kropp innan han återuppstod. På skynket kunde man urskilja hans ansikte och det är för många människor ett tecken på att denna bars av just Jesus. Många kyrkor världen över har arkeologiska fynd som de anser har mer eller mindre koppling till Jesus tid på jorden, och som därmed anses heligt. Så för det mesta får man ta det med en nypa salt, men intressant är det! Besöket i basilikan blev inte långvarigt på grund av att vi skulle besöka Rimantas och lämna över hjälpsändningar till honom och hans familj.

Tankarna och känslorna som överväldigade mig när bussen stannade vid grusvägen bredvid Rimantas hus är fortfarande idag vid detta tillfälle obeskrivliga att förklara. Huset där han och hans systerdotter och mor bodde skilde sig inte så mycket från de andra husen på landsbygden, men för mig var det första gången jag fick komma så nära och se med egna ögon hur en del av folket lever. Huset var grått, murket och trist, tanken föll hur det ens kunde hålla sig uppe. Människor i husen bredvid hade tagit sig ut ur sina (lika förfallna) hus för att se vad som pågick. Hundskall hördes över området och när jag tog mig till baksidan av gården såg jag det som ingen djurvän mår bra över att se. Utanför huset mot förrådet var en hund kedjad, den skällde och sprang som om den inte ville eller kunde stå still. Jag reagerade direkt att varken vatten eller mat stod framme och att enda anledningen till att familjen äger hunden är för att vara skyddade. Jag gick snabbt förbi och försökte förtränga det jag just sett. Jag klev in i hallen som höll sig uppe av plankor. Stanken trängde sig in genom näsborrarna och man fick svårt att andas normalt innan man vande sig vid den. Mögel, ruttet, plankor, smuts   inget var rent, inget var helt och definitivt inget var nytt! Hur ska man beskriva något som inte ens existerar i Sverige? Hur ska man få er att förstå hur detta såg ut?

Vi fick möta Rimantas systerdotter Deimante som han hade valt att ta vårdnaden över. Hon fastnade snabbt för trehjulingarna som vi hade tagit med oss från bussen in till huset. Hennes mormor log glatt och även fast de måste ha varit väldigt spända inför vårt besök så förstod man hur oerhört tacksamma de var. Men jag kunde inte släppa det jag hade sett på gården. Under hela besöket hörde jag hur hunden fortsatte med sitt skällande och från fönstret såg jag hur den drog men inte kom någonstans. Jag blev riktigt berörd över familjens situation men jag har alltid varit engagerad i djurens rättigheter och till skillnad från människor så är djuren till stor del försvarslösa. Jag steg ut från huset och gick med sakta och stadiga steg mot hunden. Jag sträckte fram min hand och gjorde en vild chansning. Hunden kunde likaväl gå till attack så som att endast lukta. Som jag trodde lugnade sig hunden direkt efter att den hade insett att jag bara ville väl, jag satte mig på huk så nära att hunden kunde nå mig utan att kedjan spände. Helt andfådd lade hunden sitt huvud i mitt knä och lät sig klappas. Samtidigt såg jag mig omkring på det område hunden var fastkedjad på. Avföring och sopor låg utspritt överallt och inte ett spår av varken vatten eller mat. Inte nog med det så var hunden kopplad med en tjock kedja som satt alldeles för hårt in i pälsen. Om man inte lättar på kedjan så kan hunden utsättas för sår och infektioner. Jag brukar ha svårt för att gråta, men att se ett oskyldigt djur bli behandlad på detta sätt klarade jag inte av.

Jag satt nog där med hunden i åtminstone 20 minuter. Jag gick därifrån en stund för att ringa hem och få ut mina känslor över allt det hemska jag hade sett för att senare gå tillbaka till huset igen. Några i gruppen valde att stanna kvar i huset, då Rimantas ville visa sin tacksamhet genom att bjuda på fika. Jag valde dock att gå tillbaka till bussen, på något sätt kändes det inte rätt att tacka ja till fika från någon som knappt har råd att försörja sig själv. Jag var inte den enda som kände på detta viset, omkring 5 personer till valde att ta sig tillbaka till bussen och vänta ut de andra. Vi började diskutera om det vi hade varit med om, var det verkligen rätt att göra på detta sätt? Kring huset vi besökte fanns det minst tre hus till. Vi hade sett när vi anlände hur flera familjer tog sig ut ur sina hem för att se vad som pågick. Hur mår dom? De var säkerligen minst lika fattiga som familjen vi besökte var. Hur skulle konsekvenserna bli efter att vi hade lämnat huset? Skulle de vara glada för deras skull eller skulle det bli osämja? Vi började också tala om hur vi kunde ha gjort det bättre. Kanske är det inte bra att besöka familjer på detta sätt. Det kan ge helt fel vibbar för omgivningen. Vore det inte bättre att skänka mer pö om pö, så hjälpsändningarna delas ut rättvist till familjerna i området?  Många höll med, men vi kom även fram till att det skulle uppstå problem med hjälporganisationen. Hur skulle de på bästa sätt nå ut till människor angående situationen i Litauen om inte de kunde visa hur det är? Både via fotografier och nya medlemmar under resorna. Resan går just ut på att vi ska få se hur mycket hjälp det fortfarande behövs i landet. Om vi inte visade detta skulle det vara stor risk att det blir svårare att nå ut till människor.

Resten av gruppen kom så småningom tillbaka från fikat och vi begav oss hem till vandrarhemmet. Till kvällsmat fick vi både soppa och fisk, inte dåligt för att vara kvällsmat! Men innan vi gick till sängs kom Karin fram till att vi skulle ha en gruppdiskussion angående efter det vi hade varit med om under dagen. Vi samlades alla i en ring, vi gick laget runt så att alla skulle kunna lyfta fram sina åsikter och tankar som skapades efter besöket. Det var lättande att kunna prata ut med alla i gruppen och jag är säker på att de kände samma sak! Efter samtalet bar det av till sängen. Efter en känslosam dag behövdes en god natts sömn!

/Anna-Stina Karlsson

 

Onsdagen den 4:e maj – Kulturhuset, Cyrulis och deras krisfamiljer

Jag vaknade tidigt på morgonen, Johanna låg fortfarande kvar och sov. Frukosten skulle serveras vid 07.30 så det fanns ingen mening med att stressa. Efter frukost tog vi oss in till Plunges kulturhus där vi fick se en utställning med flera vackra konstverk målade/skapade av stadens kreativa ungdomar. I samband med utställningen anordnas en tävling för dem som har ställt ut tre konstverk. Konstverken kommer att granskas av experter inom området och priser kommer delas ut till de mest kreativa. Om man blev intresserad av ett verk så fick man mer än gärna lägga ett bud. I slutet av sommaren då vinnarna har avslöjats kan man få möjlighet att köpa konstverken.

Efter detta tog vi oss ner i kulturhusets källarlokaler. Vänner emellan har under en tid skänkt vävstolar till ett projekt där kvinnor och män återigen vill skapa intresse för de äldre litauiska vävtraditionerna. Alla de vävstolar som kommit in till Vänner emellan under några år, har skänkts till detta vävprojekt. Vävgruppens medlemmar var mycket tacksamma och ville förstås bjuda på fika! Efter en stund fick vi även besök av medlemmar från Svensk Litauiska Riksföreningen. De kom tillsammans med några ur hjälporganisationen från Birzai i nordöstra Litauen som Vänner emellan också samarbetar med. Till en början skulle vi inte mött dem i vävlokalen, utan på Cyrulis som var vår nästa punkt på schemat.

Gruppen fick en liten rast på 35 minuter innan vi skulle bege oss till ungdomshuset Cyrulis. Många tog detta tillfälle till att köpa vykort, mat och annat som vi inte tidigare hade fått någon tid till.

När vi kom till Cyrulis var långa bord med fika, frukt och kaffe framställt till oss. Johanna och jag fick för första gången testa på att äta myrstack. Riktigt smaskigt! För er som tror att vi har blivit knäppa, så kan ni ta det lugnt. Självaste utseendet på kakan liknar en myrstack, är krispig har en söt smak med sirap ringlat över. Under fikat fick vi alla se en informationsfilm om Cyrulis och deras verksamhet. Medlemmarna från Svensk Litauiska riksföreningen har sitt arbete främst i andra utsatta städer i Litauen, så för dem att se vad Vänner emellan gör för folket i Plunge var väldigt givande. Vänner emellan skänker varje månad 5000 kronor till ungdomshuset, som ett stöd för att deras verksamhet ska fortsätta att hjälpa barn och ungdomar i Plunge. I dag har Cyrulis 42 barn som spenderar eftermiddagarna där för att få hjälp med allt ifrån skolarbete, hygien och bordskick. Anledningen varför den här verksamheten drivs, är tyvärr att många barn och ungdomar lever i en miljö som inte gynnar dem. Många bor med ensamstående föräldrar som har mer eller mindre problem. Det kan bland annat vara med ekonomin, sjukdomar, alkohol och droger. Under detta besök fick vi bland annat veta att en ung pojke precis hade mist sin far som valt att avsluta sitt liv genom hängning. De tar även hand om en pojke som har indigo, också kallad kristallbarn.

Efter fikat valde Cyrulis personal att släppa iväg oss på en liten rast och under tiden började de plocka fram till middagen och förbereda barnen inför uppträdandet senare idag. Några av oss i gruppen valde att presentera oss för barnen som precis hade kommit från skolan.

Efter det att vi kommit tillbaka från vår rast fick vi sätta oss ute för att njuta av flera roliga och underhållande uppträdanden av barnen. I samband med vårt besök och mors dag hade Cyrulis och barnen övat på flera sånger, dikter och danser för att hedra sina mammor. Av pärlor som barnen hade fått från Vänner emellan hade de alla gjort var sitt armband som de delade ut till både sina mammor och oss i gruppen. Senare fick vi även testa på litauisk folkdans tillsammans med barnen, det gick väl lite sådär för mig men roligt var det! Till sist bjöd vi alla barnen på var sitt påskägg som vi hade tagit med oss från Sverige.

När besöket var klart begav vi oss ut på landsbygden där vi skulle lämna av en hjälpsändning till en pojke på Cyrulis och hans familj. Vi fick höra att familjen hade det väldigt svårt ekonomiskt. Vi blev chockade av att höra att de dagarna då pojken inte hade möjlighet att få skjuts till skolan fick han bäst själv ta sig dit. Problemet är att de bor över 5 km utanför Plunge och för en pojke i 8-12 årsåldern kan det vara väldigt lång väg. På grund av att huset låg mitt ute på landsbygden så kan det inte vara lätt att ta sig till skolan under vintern. Det finns ingen möjlighet att ta buss, antingen får han ta cykeln eller gå hela vägen till skolan.

Efter gårdagens upplevelser kände inte alla att de behövde följa med in till familjen. Att se utvändigt hur de bodde räckte att förstå hur pass dåligt de hade det. Vi kände också att det vore det bästa för familjen.  Att en grupp på 14 personer kommer in och granskar ens hem kan lätt kännas jobbigt och kränkande. Huset var väldigt likt det vi fick se i går, lika smutsigt, trasigt och slitet. Inte nog med det så hade familjen en liten flicka med en CP skada. Hon har precis börjat gå men familjen hade så dåligt med pengar att de inte kunde lägga pengar på en ny säng. Alltså låg hon fortfarande kvar i sin spjälsäng, detta oroade familjen. På grund av att hon hade börjat bli nyfiken över saker och ting så fanns det en risk att hon kan skadas när hon försöker ta sig ur sängen. Det var inget långvarigt besök, gruppen samlades fort och åkte iväg mot de tre sista familjerna.

De sista familjerna vi skulle besöka låg i samma lägenhetshus. Det vi såg var helt otroligt! Huset såg ut som det hade hamnat mitt i en krigszon. Trapporna in till huset hade till stor del tynat bort så vi fick ta oss in via en relativt nybyggd trätrappa. Trappuppgången var mörk, kuslig, sönderklottrad, möglig och gammal. Jag kunde inte inse att jag var inne i en byggnad där folk verkligen levde! Jag tror inte att jag var den enda som hade en klump i magen över att gå upp för trapporna till korridorerna. Vi besökte sammanlagt tre familjer på 5:e och 2:a våningen. Vad jag inte visste innan var att detta var ett före detta studenthem. Alltså fick hälften av de boende i en korridor cirka 20 familjer,( sammanlagt var det ungefär 40 rum på en våning) dela på ett tvättrum/duschrum och ett kök. Inte nog med det, nu insåg man att familjer bodde i studentrum, alltså ett rum utan varken kök eller toalett! Familjerna kunde bestå av 4 personer, kanske till och med fler. Vi fick kika in i både tvättrummet/duschrummet och köket och det var nog något av det vidrigaste jag sett. Det finns inte ord att beskriva vilken misär dessa människor lever i! Tänk bara tanken som skulle väckas i Sverige om olika familjer var tvungna att använda samma dusch- och badrum. Det skulle definitivt inte tillåtas. Spindelväv, vattenläckor, mögel och sprickor är den beskrivning jag kan ge av duschrummet/tvättrummet. Köket var inte långt ifrån samma skick. Vi pratade med familjerna och bad dem att säga vad de är i störst behov utav. På grund av att de bodde i ett så trångt utrymme så bad de flesta endast om lakan, täcken och liknande. Några bad om mindre bord som deras barn kunde sitta och göra läxorna vid. Men det märktes att de inte vill begära för mycket och det förstår man. Om jag själv skulle suttit i samma sits skulle jag också ha svårigheter att erkänna att jag är i stort behov av hjälp.

Efter det känslosamma besöket blev vi bjudna hem till Dale som är en av personalen på Cyrulis. Där blev vi bjudna på hemlagat fika och hemmagjord mjöd (tror att det kallas så även idag). Jag valde dock att avstå men de andra lät sig smakas! Det hade varit en lång dag och många var trötta, så småningom drog vi oss tillbaka till vandrarhemmet där vi slutade dagen med en god kvällsmat!

/Anna-Stina Karlsson

 

Torsdagen 5:e maj – Frukost

Jag och Anna-Stina vaknade som vanligt när det var dags för frukost, ca 07.30. Även detta var en dag full med stress – alla dagar började alltid med att man först slängde sig ner för trappan till frukosten och sedan vidare ut till Helge (bussen). Vårt första mål idag skulle vara att besöka den judiska massgraven i Plunge. Överlevaren Jacobas Bunka skulle guida oss och berätta om vad som hände i Plunge, sista veckan i juli 1941.

Den judiska massgraven i Plunge

Efter en halvtimmes bussfärd var vi framme vid en oerhört fin naturplats. Vår tolk Ausra mötte upp oss på parkeringen med Jacobas Bunka vid sin sida exakt kl. 09.00 som var avtalat. Han måste sett våra miner för han berättade direkt att elever från Soules gymnasium hade till uppgift att hålla platsen ren. Han berättade även att det är han själv som är initiativtagare till denna plats eftersom han är den enda kvarlevande juden i Plunge och att han tar det som Guds kall.   Det fanns trots allt en mening med att han var i röda armén när nazisterna utplånade den judiska befolkningen i Plunge. När vi vandrade på stigen upp i skogen så fanns det många vackra träskulpturer som alla hade sin egen historia bakom. Jacobas Bunka var med när man öppnade alla massgravarna i Plunge och valde sedan att berätta historien så att det som hade hänt inte skulle bli bortglömt. Sammanlagt fanns det säkert 20 olika skulpturer och de alla var i ek – eftersom det symboliserar styrka. Jacobas Bunka fortsatte ” Det går inte att förinta en hel nation, även om man hugger ner alla ekar så finns det alltid små skott kvar, man är född för att leva”. Vi fick höra många berättelser och det var speciellt en som jag verkligen reagerade på. Denna löd:

”Pabreza – ledaren för judeförintelsen i Plunge samlade en dag 84 judiska gymnasieflickor och en katolsk präst uppe i skogen. Han klargjorde för dem att flickorna skulle dö, men OM den katolska prästen valde att döpa om de som var frivilliga till kristendomen så skulle de få en chans att leva. Prästen var en god man och ville inget annat än att flickorna skulle få gå. Alla konverterade de till kristendomen för att få behålla livet och prästen döpte en efter en. Ingen anade något och när prästen var klar andades Pabreza ut. Han beordrade sina män att skjuta ner alla i massgraven och anledningen till att han sagt att de skulle få en chans var att det helt enkelt var bättre för himmelen att få mer kristna själar istället för judiska. Prästen blev utom sig av sorg och dog två månader senare i hemmet”. Tyvärr hade många stenar försvunnit efter vintern där alla namn och efternamn på flickorna stod. Rundvandringen var klar vid elva och tur var det – för det blåste snålt och det regnade isande. Vi hade stött på en busslast med turister från Israel (judar) och längtade till att vi också skulle få sätta oss i bussen. När bussen väl kom blev Jacobas Bunka tackad och färden fortsatte mot Rietavas där vi skulle besöka ett sjukhus.

Rietavas sjukhus

Vid kl.11.15 var vi framme vid sjukhuset som höll på att renoveras. Sjukhuset startade för 170 år sedan och denna renovering skulle vara klar i juni i år. Renoveringen skulle ske i tre steg. 1) inomhus, 2) fasad, 3) trädgård med omgivningar. Eftersom sjukhuset var byggt vid en gammal herrgård som är kulturmärkt var kommunen och hälso – och sjukvårdsministeriet tvungna att hjälpa till med finansieringen av renoveringen. (Ofta ligger det inte till så bra). Detta var ett så kallat ”tredjestegssjukhus”, det innebär att patienterna får vara max 4 månader vardera och det är oftast efter en operation eller en periodisk sjukdom som de kommer dit. Ibland kommer patienter från andra sjukhus och rehabiliteringar för att vila ut här. Vi mottogs av överläkaren/chefen och hennes administratörer. Vi gick genom långa korridorer och visades till ett rum där vi satte oss ner på fallfärdiga stolar. De berättade för oss hur glada de var för samarbetet och hade insett att ”människor är människor i hela världen” vilket vi blev otroligt glada över att höra. Vänner emellan fick en bok över Rietavas region och jag kan tillägga att de flesta gåvor som skänkts är på litauiska, så även denna bok.

Överläkaren berättade att det fanns tjugosju sängar där 20 sängar var långvård och 7 stycken var för gamla människor som bor året om. Sammanlagt fanns det 9 heltidstjänster men bara 14 sjuksköterskor. Ibland fick även överläkaren jobba. Det fanns även en översjuksköterska, tre undersköterskor och fyra personal i köket. Den enda ”rehabilitering” som kunde erbjudas var massage. Tack och lov att det var arbetsvillig och arbetsam personal som törstade efter kunskap. Vid eventuell finansiering åkte de gärna på fortbildning och andra kurser. Överläkaren berättade vidare att det allra största problemet var att skydda alla patienter mot olyckor på sjukhuset.

Vi fick också se det ”nya” sjukhuset och tur var det! Här skulle två patienter komma att dela på ett rum med vatten och el. (Nu låg de fullsmockade i två större salar där de inte ens kunde ha en sänglampa). Det luktade fränt av målarfärg och byggnadsjobbare for runt för att visa oss. Vi fick bland annat se en hydraulisk hiss som kom från Sverige men vi fick även se att patienterna inte skulle komma att ha något larm inne i rummen. Men i denna byggnad skulle de iallafall kunna ta sig ur rummet om de önskade.

Det var meningen att vi skulle besöka Rietavas ålderdomshem för att äta lunch, men det var ett missförstånd. Och därför fick lunchen intas på ett vackert beläget lunchställe istället. Jag åt en soppa med nybakat bröd och nybryggt kaffe. Det var så gott! Klockan var nästan två och frukosten hade vi ätit kl.07.30.

Ålderdomshemmet i Nasrenai

Efter lunchen fortsatte vi till Nasrenai där det fanns ett ålderdomshem som vi hade hört talas om, och att det hade stort behov av hjälp. Ålderdomshemmet drevs utav katolska präster som byttes om, efter en månad kom det helt enkelt två andra präster dit så de andra fick åka hem. Mitt ute på landet kom vi fram till en vanlig gård. Gården var vacker och likaså huset men när vi klev in så blev det mentalt jobbigt. Svårt ålderdomssjuka patienter låg i rum på övervåningen. Personalen berättade att de fick lyfta ner patienterna för hand om de ville komma ner. De flesta hade problem att gå och låg mest till sängs. Vi träffade på en gubbe som satt vid ett fönster. Han hade inga ben och roade sig med att göra tavlor av små pappersstrimlor han rullat ihop. Han berättade att han varit i krig och blivit så skadad i benen att han fått amputera dem. En tavla tog ungefär tre månader att göra och detta var vad han roade sig med dag ut och dag in. I ett annat rum vi gick in i satt det en gammal man och bad på sina knän. Han hade varit pastor och brukade be i kapellet varje dag. Åter igen dag ut och dag in. Detta var ett ålderdomshem för män och sammanlagt fanns det 9 personer. Rummen var slitna och möblemanget trasigt. Vi blev bjudna på fika och jag fick sätta mig i Eilas knä eftersom stolarna inte räckte till, det fanns heller inga bord till stolarna. Efter ett tag började Eila att jämra sig så då fick jag en egen stol medan en annan deltagare fick ställa sig upp. Jag satte mig, men jag var inte beredd på att stolsbenen var så pass skeva, så när jag satte mig så for jag bakåt med sådan kraft att jag nästan trillade i golvet. Vi fick oss ett gott skratt!

En litauisk fika skiljer sig lite från en svensk. Ibland finns det kaffe men inte alltid. Man äter också smörgås men med pålägget som tilltugg för brödet (utan smör). Det finns också alltid mjöd och hembränt. Vi blev en aning chockade när den katolska prästen började servera oss hembränd sprit ur en gammal whiskeyflaska! Efter pratstunden och fikat så fick vi bege oss hemåt. Vi skulle ha en avslutningsmåltid med personalen från Cyrulis kriscenter och vi ville klä om oss först. På schemat stod det att vi hade två timmar till att fixa oss men vi hade bara kvar 30 minuter av den tiden. Som vanligt!

Nu var det full rulle på Helge och alla sprang vi in till våra rum när vi kom till vandrarhemmet. Vi hann både duscha, klä om, fixa håret och sminka oss på dessa minuter. Med full festutstyrsel slängde vi oss in i bussen för att åka mot restaurangen vi skulle bli bjudna till. Men som vanligt hade vi ett litet mellanstopp.

Ruta

Vi mellanlandade hos Ruta som täljer treänglar. Vi kom till ett fantastiskt vackert hus med en enorm trädgård. För första gången hamnade vi i ett verkligt paradis, de vackraste änglarna hängde i det harmoniska hemmet och alla änglarna hade de varsin historia. Vänner emellan hade besökt Ruta för några år sedan och då hade hon bott i en liten sliten lägenhet men nu hade hennes verksamhet expanderat så pass att hon fått råd att flytta därifrån. Hemmet var verkligen underbart och alla var vi inte intresserade av änglarna, så vi andra tog oss en titt i hemmet istället. Här blev vi också försenade eftersom Ruta hade mycket att berätta om sin verksamhet och många av de kvinnliga deltagarna var frågvisa och intresserade, så intresserade att det blev frågan om hon skulle kunna ha en träskulpturskurs för dem någon gång senare i livet! Medan damerna var kvar hos Ruta var männen och vi studenter i bussen, till slut tutade Sigge så de kom springande. Färden fortsatte sedan till avslutningsmåltiden.

Avslutningsmåltiden med Cyrulis personal i Plunge

Det komiska är att i Litauen är en timme hit och dit inte så noga. Vi kom ungefär en kvart sent och ingen var där! Tio minuter senare kom Cyrulis personal dit. Ingen fara skedd då! Det var ett vackert långbord uppdukat och det fanns både rött och vitt vin till maten om man önskade. Vi fick frågan om vi ville ha kaffe både innan och efter maten eftersom de visste att vi ”svenskar drack kaffe så ofta” men vi nöjde oss med kaffe efter maten. En rosa fördrink var serverad och en diskolampa blinkade i ena hörnet. Hade det varit varmare ute så hade en ute middag varit fantastisk men det blev väldigt trevligt där inne med. De flesta åt fisk men en del hade valt kött. Hade vi inte haft fullt upp hela veckan hade vi nog dröjt oss kvar men två timmar fick räcka. Under dessa två timmar så hann alla hålla tal. Jag och Anna-Stina höll såklart också ett tal. Det var roligt att höra vad alla kände och tyckte, vi fick höra från Cyrulis personals perspektiv och vi fick säga vad vi tyckte. Det var svårt att veta vad man skulle säga men än svårare var det att veta när tolken Ausra hade översatt klart. Vi hade en liten pratstund men var tvungna att åka hemåt vid kl.22.00.

 

Fredagen 6:e maj – Frukost

Denna morgon åt vi frukost kl.7.00 eftersom vi var tvungna att lämna vandrarhemmet vid kl.8.30. Det skulle förberedas för ett bröllop där så vi behövde komma iväg så tidigt som möjligt. Vi skulle till ett barnhem i Siauliai och färden dit tog oss en timme.

Barnhemmet i Siauliai

Vi anlände till Siauliais barnhem kl.9.30. Detta var ett barnhem där de föräldralösa barnen fick vara kvar till 6 års ålder. Siauliai är Kristiansstads vänort men vi såg klart och tydligt redan innan vi kom in att de behövde mer finansiellt stöd. Vi packade ut de sista 15 kartongerna och gick till entrén där vi möttes av föreståndarinnan för barnhemmet som är läkare. Vi blev mottagna med glädje men även med sorg. Vi fick höra att 90 % av barnen som fanns där (ca 75 st.) led av hjärtfel mer eller mindre. Vi såg att en förälders handling direkt blev till konsekvens för många foster, de var alkoholskadade. Den senaste nykomlingen var endast två veckor gammal och så pass sjuk att de inte trodde hon skulle överleva speciellt länge. Det fanns barn med förvridna nackar, autism, Downs syndrom och andra missbildningar. Mitt i detta hemska så fanns det även bra nyheter. Många barn adopteras av litauer – men bara de friska barnen, andra sjuka barn adopteras till Sverige av svenska familjer.

Under våra timmar där, var det konstant blöjbyte på barnen, föreståndarinnan berättade att barnhemmet får 3000 litas

( 15000 sek) om året till blöjor men att det går åt 3000 litas i månaden. Pengarna räckte alltså inte. Det fanns gott om leksaker som var skänkta. Mestadels från Sverige men även från andra länder. Det jag reagerade på var att personalen var underbemannad. Barnen hade allt materiellt de behövde, men det syntes tydligt att vissa av dem inte var vana vid en människas värme. Vissa av barnen var väldigt aktiva och kramgoa medan andra var väldigt passiva. Jag funderade på om det var sa att personalen försökte ge all sin kraft till vissa barn så de skulle bli fria från känslomässiga åkommor när de växte upp, och de andra barnen blev mindre sociala av att de inte fick lika mycket tid. Eller om personalen kastades mellan alla barn för att de sedan skulle bli ”halvt utvecklade” i äldre ålder? Vi märkte att personalen inte räckte till och barnen blev överlyckliga när vi från Vänner emellan hälsade på och bjöd på godis. Vi lekte med dem, kramade om dem och var sedan tvungna att gå till nästa grupp. Det fanns 5 grupper med barn och ungefär 15 stycken barn i varje grupp. Om jag får ett stipendium till mat och husrum så kommer jag direkt att åka ner dit och jobba som volontär. Barnhemmet var fint, ytligt sett, men det fattades andra primitiva saker som barn behöver. Exempelvis personal, kärlek, mer kunskap, pengar och hjälpmedel. Barnen fick gå ut och leka med personalen i halvtimmesperioder.

Trots detta så såg vi att personalen gjorde vad de kunde. Den äldre generationen som styrdes av Stalins principer uppfostrades till att älska sitt land och inte sin familj. Jag drar en slutsats av att denna cirkel fortgår. Barnhemsbarn föder ofta barn som hamnar på barnhem. Det är som moment 22. När vi kom in i ett rum så fanns det en liten flicka där som led av paralys (cerebral pares ”CP). Vi alla ägnade vår uppmärksamhet till henne, men när jag kollade upp såg jag även att det fanns en liten pojke i en lekhage längre bort. Han stod och dunkade huvudet mekaniskt i staketet. Jag gick fram men han gjorde inte minsta antydan till intresse. Utan att fråga kvinnan som jobbade med flickan tog jag upp honom från hagen och han var stel som en pinne. Han kollade inte på mig och betedde sig som en stel docka. Medan minuterna fortskred så började han mjukna. Pojken slappnade av och till slut höll han ett stenhårt grepp om mig, det slet i hjärtat när jag var tvungen att släppa ner honom för att fortsätta arbetet. Jag hoppas det förgyllde hans dag lite i allafall.

När vi till sist kom in i de riktigt sjuka barnens avdelning låg barnen i rader. Den ena sjukare än den andra. Det är inte säkert att dessa barn blir så gamla till åren. Barnen skrek och personalen gjorde vad de kunde för att tillfredställa varje individs behov. Efter ett par jobbiga timmar var vi tvungna att åka, det var med både lättnad och sorg vi åkte

Korskullen

Vi fortsatte färden mot Korskullen som är en stor turistattraktion i Litauen. Korskullen är en fantastisk plats dit alla katoliker vallfärdar och sedan sätter ett kors. Det fanns miljoner kors i alla valörer, vissa var flera meter höga medan andra bara var ett par centimeter. Det fanns radband som hängde och bilder på Maria uppsatta. Vissa kors hade blivit slitna genom årens lopp. På något sätt kände man en frid när man kom dit. Platsen var lugn och behaglig och för första gången på hela veckan lyste solen. Vi kunde ta av oss våra jackor och gå i lugn och ro. Vid parkeringsplatsen fanns det en liten souveniraffär med kors, bärnstenar och smycken.

Efter vår vistelse vid Korskullen åt vi lunch för att sedan fortsätta mot Palanga och rehabiliteringscentret där vi skulle få bo gratis denna kommande natt eftersom Vänner emellan finansierade en hjälptransport från Stockholm i mars. I denna hjälpsändning fanns det mycket välbehövligt sjukhus material och rehabiliteringsverktyg.

Vi fick varsin nyckel till hotelldelen där vi fick rum 2 och 2 att dela på. Jag och Anna-Stina kom allra längst bort i byggnaden och just som vi kom in höll en elektriker på att installera nya sänglampor. Vi fick panik! För vi trodde först att vi skulle dela rum med honom och att han var en inlagd patient. Eftersom han inte kunde engelska kunde han inte säga något men receptionisten kom till vår undsättning. Klockan var nu 17.30.

Eftersom detta var sista natten i Litauen skulle Vänner emellan bjuda oss alla på restaurang. Vi gick och gick och gick innan vi kom fram till en restaurang som var öppen. Vi fick ett bord och fick beställa vad vi ville äta. Jag fick en underbart god pasta med kyckling. Till efterrätt tog jag chokladfondue men då visade det sig att Elisabeth, som beställt stekt banan med glass var nötallergiker. På glassen låg det små mandelkorn som personalen bara skrapade av när hon berättade att hon var allergisk. I Litauen förstår man inte riktigt vad allergi är eftersom sjukvården inte är lika utvecklad som Sveriges. Men i alla fall bytte vi dessert så det inte skulle bli några konsekvenser. Banandesserten var supergod, och i efterhand förstod jag att den hade varit godare än fonduen. Att vara snäll lönar sig alltid! Vi hade en trevlig stund men avbröt efter ett par timmar för att se solnedgången vid Palangas kust. Solen går ner mellan kl.20.00-20.30. Att en solnedgång är vacker är ingen överdrift, vi kollade på när den klarröda solen såg ut att slockna i havet.

Vi hade möjlighet att gå på jazzkonsert efter solnedgången om vi ville. Hälften av oss gick dit och hälften gick tillbaka till hotellet för att sova. Det var ett känt estniskt band som spelade, …. . Jag, Anna-Stina, Ola, Karin, Elisabeth, Anders och Kerstin satt ner i den mysiga salongen. Vi missade första delen men kom i tid till andra delen av konserten. Jag och Anna-Stina köpte varsin drink för att fira vår ledighet. Även fast vi aldrig lyssnat på jazz innan så var detta band otroligt bra och vi hade en trevlig stund, vi som var där. Vi kollade på när alla andra tog sig en sväng på dansgolvet men jag och Anna-Stina hoppade över eftersom vår koordination är sisådär. Vi fick en avslappnad och underbar kväll med show, gott sällskap och goda drinkar. Vi kom hem vid halv ett och störtade i sängen. Denna dag hade varit över 18 timmar lång.

 

Lördagen 7:e maj – Anna-Stinas och Johannas oplanerade morgon

Denna morgon skulle frukosten intas kl.8.00. Det serverades en nylagad omelett och ”vanliga svenska” frukosttillbehör. Karin hade innan sagt att rundvandringen på vårt rehabiliteringshem skulle äga rum kl. 12.00 och tiden innan det, skulle vara fri så Anna-Stina och jag hade tänkt sova ut för att sedan slappna av ordentligt. Men nu var det så att vår tolk Ausra hade ändrat i programmet så kl. 8.30 skulle vi bege oss mot Palangas stad och promenera i botaniska parken. Vi slängde oss som vanligt ner till frukosten men med förståelse för vårt skolarbete ”undkom” vi denna turisttur och fick stanna hemma. Det var skönt, vi hade börjat få panik så jag sa till Karin att jag och Anna-Stina ”får inte in mer i schemat”, jag bad om att få hoppa över detta. Det gick bra. När resterande deltagare hade åkt så tog vi oss en dusch, packade våra väskor och skrev lite grann på arbetet. De skulle komma tillbaka kl.11.00 så kl.10.58 sprang vi genom hela byggnaden upp och ner för trapporna för att hinna till receptionen. Halvvägs fram tar jag upp mobilen och får ett sms. av Karin (kl.10.59)  ”Vi kommer kl.12.00, hoppas det inte gör något. Kram Karin”. Så ja, vad gör man? Jo, vi tänkte ”men då tar vi oss en sväng i stan”. Det gjorde vi, och efter affärerna vi besökte skulle vi beställa glass. Det blev en chock, kioskbiträdet pratade inte engelska och inget stod heller på engelska. Vi fick gestikulera och veva med armarna samtidigt som vi försökte överrösta kundernas höga litauiska konversationer. Det tog oss tio minuter och kassörskan fick plocka pengar från min plånbok eftersom vi inte förstod något av vad hon menade. Tilläggas ska att litauer är ett oerhört vänligt folk och staden Palanga är oerhört vacker men just i denna stund – ville vi bara hem. Jag visste inte ens om jag kunde äta struten eller om den var av papp.

Rundvandringen på Rehabiliteringscentret i Palanga

Karin med busslast kom precis som vi anlände till rehabiliteringscentret. När vi samlats i receptionen mötte föreståndarinnan upp oss och visade oss runt. Hon visade var alla saker Vänner emellan skänkt var och hur de användes. Trots att det var ett bra rehabiliteringscenter med bra personal så fanns det många brister. Lokalerna var slitna och många rehabiliteringsredskap fattades. Golven sviktade och man fick gå igenom hela uteplatsen för att ta sig till hissen. Långa mörka korridorer utan lampor fanns och mycket av byggnaden var fallfärdig – det komiska är att vi i Sverige ser detta som ”shabby chic” men vi upptäckte att det fanns mycket mer under ytan som inte var ”trendigt” någonstans. Vi såg slitna patienter som låg i obekväma sängar med personal som försökte göra vad de kunde. Rundturen tog en halvtimme sen så skulle vi få lunch. Föreståndarinnan åt med oss i ett kallt rum som de inte hade råd att värma upp. Maten var god och personalen trevlig men i helhet var byggnaden stel och tom. När vi hade ätit klart var det dags att bege oss mot Akropolis köpcenter som ligger i Klaipeda – vår sista destination i Litauen.

Akropolis köpcenter

Litauen är verkligen kontrasternas land. Ena sidan är full av fattigdom medan andra sidan blomstrar i utvecklingen. När vi kom till Klaipeda var vi först tvungna att ta farväl av Ausra som varit vårt stora stöd på resan. En bättre tolk har jag inte varit med om! Dessutom var hon otroligt duktig på Litauens historia. Vad vi än hade åkt förbi på våra bussresor så hade Ausra en historia att berätta. Jag förstår nu varför Vänner emellan anlitar Ausra vid varje besök till Litauen. Ausra fick lite svenska delikatesser i gåva och några linnehanddukar som inhandlats på Plunge Textile. När vi hade tagit farväl så gick vi in till denna enorma byggnad. På övervåningen till Akropolis köpcentrum fanns det en bowlinghall! Det fanns mängder av caféer och affärer och utanför affärerna var det stora stånd med guld. Guld i all oändlighet! Anna-Stina sprang för fullt där inne och vi tappade bort varann redan efter 10 minuter. Jag orkade helt enkelt inte med att shoppa, så jag satte mig ner på en bänk, då får jag se Lars och Barbro som ska köpa glass. Jag tänkte att jag skulle slå mig ner hos dem och samtidigt blir jag bjuden på glass!

Eftersom färjan skulle avgå kl. 20.00 så var vi tvungna att åka från Akroplis köpcentrum kl.19.00. Resan till Klaipeda hamn tog 10 minuter så vi kom på färjan ungefär 35 minuter innan den skulle avgå. Att fickparkera en buss är något som verkligen kräver precision. Faktum var att jag senare erkände för vår busschaufför Sigge att han fickparkerade bussen Helge på 18,5 ton smidigare än jag fickparkerar min pappas Renault Clio!

När vi fått våra hytter så samlades vi för att ha en liten utvärdering om vad vi sett och känt under vår resa. Vissa tyckte barnhemmet i Siauliai var det värsta, andra tyckte de extremt fattiga familjerna var jobbigast att se men jag kände att det var mest påfrestande att se en liten flicka som led av paralys (cerebral pares ”CP”). Hon var född i en familj på landet som bestod utav mormodern, mamman, brodern och så ”flickan” – dottern. Ingen av dem jobbade och hemmet var bedrövligt fattigt. Flickan var helt bedrövlig och jag såg hur mamman utstrålade oro. Hon hade inga pengar eftersom hon inte kunde lämna flickan, och hon hade ingen kunskap om handikappet. På barnhemmet fanns det i alla fall kunskap. Detta var bland det jobbigaste jag såg.

Efter detta stödsamtal var tiden fri. De flesta ställde sig på däcket för att kolla på solnedgången medan färjan gick ut genom Klaipedas hamn. Därefter åt vi och efter det gick alla och lade sig. Det var skönt att komma till sängs tidigt.

 

Söndagen 8:e maj – Hemresan

Vi vaknade upp i våra hytter om 4 och gick ner till frukosten. Jag åt ingen frukost för jag var inte hungrig, men övriga deltagare gjorde det. Färjan skulle anlända till Karlshamn kl.10.00 så vi alla samlades vid receptionen runt kl.09.30. Som alltid, så var inte alla där men som tur var, dök alla upp innan vi kunde gå ner till bildäck och sätta oss på bussen. Det roliga var att alla såg ut att haft en hejdundrande natt men senare fick jag höra att det blir oftast så att man börjar slappna av på hemresan och inse hur trött man är. Jag minns att Anna-Stina skrev på sin del av dagboken och senare vaknade jag upp framme vid lunchstället, kl.13.00. Jag hade somnat. Vi skulle äta lunch på Aborraviken i Eksjö . Jag var inte hungrig då heller, men då kom föräldraansvarskänslan in i resten av deltagarna och Yngve sa: ”Klart du ska äta! Nu tar du något att äta och äter upp alltihop” i en vänlig ton såklart. Nästan alla tog dagens och jag åt fisken som erbjöds. Utan att lämna något! Jag var trots allt hungrig. Vi hade ungefär 45minuters lunchrast sedan åkte vi vidare mot slutdestinationen – Boxholm.

Eftersom Anna-Stina bor i Tranås släppte vi av henne på Höganloft där hennes mamma hämtade henne och eftersom en av oss ungdomar skulle försvinna från bussen så passade Karin på att tacka oss för vårt deltagande, roligt!

Vi kom fram till Vänner emellans lokal i Boxholm kl.14.50. Helt otroligt! Det var den enda tiden som vi hade passat till fullo i schemat. Där blev det kafferep och rundvandring i Vänner emellans lokaler. Därefter försvann deltagarna en efter en. Oerhört tråkigt, vi hade blivit som en familj! Men vi ska ha en återträff i september och det ser vi alla fram emot!

 

/Johanna Lantz

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *